Tankar om tid, framtid och nutid
Jag har tänkt.
Ofta undrar jag vad jag egentligen gör av allt. På flera veckor har jag inte gjort något "vettigt", känns det som. Det har varit skola, hemma, skola, hemma, skola, hemma och så vidare... Allt bara försvinner iväg. Ofta känns det som att jag inte gör något meningsfullt, ofta känns det som att allt bara flyter iväg och jag kan inte göra annat än att hänga på, hur lite jag än vill. Ofta är det så, faktiskt.
Hösten är snart slut, jullovet är snart här. Egentligen, hur kan man inte göra annat än bara hänga på när det går så fruktansvärt fort? Hur kan bara några månader passera, på vad som känns, tre sekunder? Jag började nyss trean. Jag började nyss tvåan - jag började precis gymnasiet, för sjutton! Vad är detta? Kommer det alltid vara så här? Kommer det gå fortare? Snart sitter jag där, 83 år och klappar katten. Det är skrämmande, för det kommer gå fortare än man anar dit också (fast, jag vill inte sitta och klappa katten hela dagarna som 83-åring, jag vill vara pigg och leka med barnbarnen, så det så).
Många gånger blir jag så frustrerad. Jag börjar bli trött på att inte göra någonting och bara hänga på. Det känns som jag vill ut, bort någonstans för ett tag. Göra något annorlunda, jag vet dock inte vad. Min framtid känns så förutsägbar, i alla fall den närmsta tiden: Jag tar snart studenten. Efter det fortsätter jag att plugga, förmodligen till lärare, någonstans i Sverige. Därefter söker jag jobb. Sedan jobbar jag. Detta känns som måsten, som att det är något jag inte kan komma ifrån, för gör jag det inte kommer jag inte kunna... leva? Okej, det var att ta i, men ni fattar, antar jag. Det är som att jag är tvungen till att plugga så att jag får ett jobb, men under tiden jag pluggar, vad går jag miste om? Om jag inte pluggar, vad händer då? Kommer det att hända något bättre? Kommer jag få ett jättebra jobb i alla fall? Kommer jag att bli lycklig? Mer lycklig än vad jag skulle varit än om jag hade pluggat? Ja, lite av dessa tankar väcktes under en diskussion med Helen i dag.
Egentligen, vet jag inte vad jag vill komma med detta inlägg. Det känns som jag inte vet ett skit om någonting. Jag kanske är rädd? Att livet bara ska passera förbi och jag inte gjort någonting med det, är det kanske så? Eller är det bara några dumma tankar som plötsligt dök upp? Det är så mycket som händer, kommer att hända, just nu. För mycket för att jag ska hinna med, för mycket för att jag ska se vad som egentligen händer. Allt är bara för mycket.
Jag vill göra något roligt, ta en paus från vardagen och göra något annorlunda. Då menar jag verkligen annorlunda, något som jag kan minnas, som känns meningsfullt, som jag helst av allt kan dela med någon, men jag vet inte vad. Jag vet inte heller när det skulle ske, finns det tid?
Jag tror jag tänkt tillräckligt, nu.
Ofta undrar jag vad jag egentligen gör av allt. På flera veckor har jag inte gjort något "vettigt", känns det som. Det har varit skola, hemma, skola, hemma, skola, hemma och så vidare... Allt bara försvinner iväg. Ofta känns det som att jag inte gör något meningsfullt, ofta känns det som att allt bara flyter iväg och jag kan inte göra annat än att hänga på, hur lite jag än vill. Ofta är det så, faktiskt.
Hösten är snart slut, jullovet är snart här. Egentligen, hur kan man inte göra annat än bara hänga på när det går så fruktansvärt fort? Hur kan bara några månader passera, på vad som känns, tre sekunder? Jag började nyss trean. Jag började nyss tvåan - jag började precis gymnasiet, för sjutton! Vad är detta? Kommer det alltid vara så här? Kommer det gå fortare? Snart sitter jag där, 83 år och klappar katten. Det är skrämmande, för det kommer gå fortare än man anar dit också (fast, jag vill inte sitta och klappa katten hela dagarna som 83-åring, jag vill vara pigg och leka med barnbarnen, så det så).
Många gånger blir jag så frustrerad. Jag börjar bli trött på att inte göra någonting och bara hänga på. Det känns som jag vill ut, bort någonstans för ett tag. Göra något annorlunda, jag vet dock inte vad. Min framtid känns så förutsägbar, i alla fall den närmsta tiden: Jag tar snart studenten. Efter det fortsätter jag att plugga, förmodligen till lärare, någonstans i Sverige. Därefter söker jag jobb. Sedan jobbar jag. Detta känns som måsten, som att det är något jag inte kan komma ifrån, för gör jag det inte kommer jag inte kunna... leva? Okej, det var att ta i, men ni fattar, antar jag. Det är som att jag är tvungen till att plugga så att jag får ett jobb, men under tiden jag pluggar, vad går jag miste om? Om jag inte pluggar, vad händer då? Kommer det att hända något bättre? Kommer jag få ett jättebra jobb i alla fall? Kommer jag att bli lycklig? Mer lycklig än vad jag skulle varit än om jag hade pluggat? Ja, lite av dessa tankar väcktes under en diskussion med Helen i dag.
Egentligen, vet jag inte vad jag vill komma med detta inlägg. Det känns som jag inte vet ett skit om någonting. Jag kanske är rädd? Att livet bara ska passera förbi och jag inte gjort någonting med det, är det kanske så? Eller är det bara några dumma tankar som plötsligt dök upp? Det är så mycket som händer, kommer att hända, just nu. För mycket för att jag ska hinna med, för mycket för att jag ska se vad som egentligen händer. Allt är bara för mycket.
Jag vill göra något roligt, ta en paus från vardagen och göra något annorlunda. Då menar jag verkligen annorlunda, något som jag kan minnas, som känns meningsfullt, som jag helst av allt kan dela med någon, men jag vet inte vad. Jag vet inte heller när det skulle ske, finns det tid?
Jag tror jag tänkt tillräckligt, nu.
Kommentarer
Trackback
