sympathyforme

Mitt arbete blev plötsligt väldigt ambitiöst då jag kom till diskussionsdelen.

Jag tänker för mycket som vanligt.

Jag mår väldigt illa denna dag och denna dag spenderas därför hemma. Jag håller på att försöka få färdigt mitt samhäll b arbete. Det går sådär, men snart är jag klar.

Visste ni förresten, att jag är en idiot?

En gång när jag var i Kalmar på klassresa, tror jag gick i fyran, så fanns det en önskebrunn utanför slottet, har jag för mig, där jag och mina klasskamrater kastade i mynt och önskade oss saker. Jag mminns att jag önskade att jag skulle få en marabou chokladkaka när jag kom hem.

Det är rätt weird hur ens syn kan ändras. Idag hade jag nog inte önskat mig en chokladkaka (om jag inte var riktigt jäääävla desperat), utan hade säkert inriktat mig på mer "allvarligare" saker. Om jag ens skulle önska.

Jaja.

Känslan var som om den vore från en annan planet.

Jag tror jag bor på den planeten.

Ingen fattar någonting. Ingen behöver fatta någonting. Hoho.

Jag känner mig väldigt glad för tillfället. Är dock väldigt trött efter en intensiv kväll tillsammans med min projektrapport, men såhär i slutändan känns det värt det, helt klart. Somnade, ifall ni inte redan listat ut det, ganska så snabbt igår. Tog mig även en tupplur på bussen, vilket var välbehövligt. Vaknade dock till ibland av att det högg till i magen, himla skit! Nu sitter jag här och mår illa som bara den. Jag önskar att jag hade haft med mig mina tabletter.

Idag blir det hur som helst INGET pluggande. Jag ska ta det lugnt för första gången på ett ganska bra tag nu. Jag ska bara slappa när jag kommer hem och ingenting annat. Tänker börja med att äta mat och om jag hinner hem se; se på "Sex and the City", sedan blir det "Grey's Anatomy" och sedan får jag se vad som hittas på.

Trots att jag är oerhört lättad över att projektrapporten är inlämnad, kan jag inte låta bli att få lite ångest. Det betyder trots allt att det närmas sig studenten alltmer och jag har mer ångest över det än någonsin. Jag vill verkligen inte just nu. Det är ändå bra som det är så orka sluta! Alla blivande studenter kommer vilja strypa mig när jag skriver det här: men jag önskar att det var ett år till på gymnasiet. Ni bloggläsare kommer att få stå ut med detta tjat ett bra tag framöver, en varning, bara!

Just nu sitter jag på biblioteket och borde skriva på min rapport om rasism. Men jag orkar inte riktigt vara duktig idag.

Efter sex timmars intensivt arbete är jag äntligen klar!

Min projektrapport är färdigskriven och jag skulle kunna spy på den om jag inte jobbat så förbaskat hårt med den! Sedan halv sex ikväll har jag suttit och skrivit och nu är den ivägmailad till min handledare.

Nu ska jag äta, sedan ska jag sova, så sjukt trött som jag är nu! Ni kan ju tänka er själva. Hehe.

GODNATT!

Det är inte alls kul längre, inte för att det någonsin varit det, men nu är det bara... gah! Jag blir så trött, irriterad och sjukt ledsen, inte på dig, men på situationen. Vad ska man komma med, egentligen? Vad ska man göra? Det känns odugligt, jag känner mig oduglig.

Jag vill inte att det ska vara på det här sättet, jag vill att det ska vara bra, att det bara är en sådan där hemsk mardröm man till slut vaknar ifrån och andas ut för att det inte var på riktigt. Men jag vet att det inte är det, jag vet att detta är verkligheten och jag hatar att behöva acceptera den.

Jag kommer tjuta sönder mig då allt händer. Kvällen innan kommer vara förjävlig, jag kommer inte sova ett skvatt utan bara vara förtvivlad och rädd. Rädd för att jag aldrig mer ska få se dig igen.

Ingen förstår någonting. Ingen behöver förstå någonting.

Nu är jag rätt så trött. Har precis kommit hem från Västervik, Emmelie och jag var och såg på bio där. "Män som hatar kvinnor". Riktigt bra, faktiskt! Spännande, komisk och lite äcklande, men bra! Bion var nästan överfylld med de tio pers som var där (hehe), vi hade gott att äta och killarna bakom oss visslade när vi anlände (ja, det gjorde dem faktiskt). Efter blev det en bilresa i mörket med spökhistorier och bra musik.

Underbar kväll!

Klockan är tolv och jag har på en timme hunnit med att sms med fyra personer och pratat med Helen i telefon två gånger. Något pluggande har inte hunnits med än. Får se om jag sätter igång snart. Senare idag ska jag iväg på dansträning till balen. Jag ska köra min farmor och farfars bil, en bil som är helt utan radio och cd-spelare. Jag kommer dö av tråkighet. Men det får gå.

Helen skulle ringa mig igen så jag får väl vara beredd på det nu. Ciao!

Jag försöker leva i nuet men kan inte låta bli att tänka på framtiden - trots att det gör ont.

Jag kanske är tjatig, men jag bryr mig inte. Det enda som rör sig i mina tankar just nu är att jag snart börjar ett nytt liv, typ. Eller vad man ska kalla det. Jag börjar tänka tillbaka på när jag började gymnasiet och det känns som det inte var alls länge sedan. Mycket har dock förändrats, så otroligt mycket.

Jag har förändrats. Det insåg jag idag, eller förändrats är fel ord, utvecklats, är mer lämpligt. Efter skolan idag stötte jag på en gammal vän som jag tidigare stått väldigt nära och umgicks med väldigt mycket förr, men som jag inte pratat med på jag vet inte hur länge nu. Vi stod och pratade en stund, och det kändes helt annorlunda. Hon var som hon alltid ha varit, enligt mig. Jag såg inte mycket förändringar. Utan det var jag som kände mig annorlunda, jag kände mig äldre. Jag har förändrats sedan jag snackade med henne. Jag pratar på ett annat sätt nu och jag pratar mer. Det var konstigt. Väldigt konstigt. Det är ett år sedan jag snackade med henne sist, när jag tänker efter. Och innan det hade det också gått ett år. På två, tre år har jag nog utvecklats ganska mycket. Under min gymnasietid har det hänt mycket. Båda bra och dåliga saker.

Jag snackade med Emelie på msn förut och vi pratade lite smått om hur snabbt gymnasietiden gått, och det slog mig att högstadiet, som också var på tre år, inte alls, inte överhuvd taget kändes som det gick så fort som gymnasiet har gjort. Mycket beror nog på att jag verkligen hatade högstadiet. Usch, jag får ont i magen av att bara tänka på det, jag skulle inte gå om det för tio miljoner kronor. Jag trivdes inte alls, kände mig utstött som bara den i klassen och de flesta ämnen hatade jag mer än vad jag hatar att paddla kanot. Ja, jag skulle hellre paddla kanot en hel dag än att gå en dag på högstadiet igen. Och jag har halvt fobi för kanoter. På högstadiet var jag en tönt, klassen såg mig som det i alla fall, så som jag upplevde det. De kunde inte sitta vid samma bord som mig i matsalen, till exempel. Då var jag så feg att jag inte vågade säga emot heller. Hade det varit idag hade jag blivit förbannad tror jag. Jag var sjukt osäker på allt, jag säger inte att jag är helt tvärtom på den fronten nu, men då var det seriöst katastrof. Jag har tuffat till mig sedan dess, vilket är en himlans tur. Igår var jag ju på högstadiet och höll mitt föredrag för en nia, Johanna i min klass var med mig och lyssnade och efteråt snackade vi lite om hur hårt det egentligen är på högstadiet. Det går inte vara "konstig", för då får man ett rent helvete. Det är verkligen så. När jag gick där inne igår fick jag lite flashbacks ibland, känslor från den tiden kom tillbaka, och det var inga roliga känslor. Det kändes i magen, verkligen.

Av det att döma är jag extremt nöjd med min gymnasietid, trots vissa motgångar, men det är väl sådant som inte går att undvika. För att uppleva medgångar måste man ju även vara med om några motgångar. Gymnasiet har nog varit den bästa tiden hittills i mitt liv. Jag har haft det så roligt många gånger och har en hel drös med minnen att tänka tillbaka på. En del av mig kommer sedan alltid att sakna Vimmerby gymnasium och Barn och fritid, utan det hade jag inte blivit den jag är idag. Det är bara att konstatera.

Låten "Save Tonight" med Eagle-Eye Cherry är en av de låtarna som jag alltid tyckt om och det också väldigt länge. Kan jag ha varit sju år då jag hörde den första gången? Nu sitter jag här och lyssnar på den om och om igen och inser att det även var ett tag sedan jag spelade den på piano. Jag minns i ettan (på gymnasiet... my god, är det SÅ länge sedan?) då jag både spelade och SJÖNG denna för min musiklärare. Det är stort, jag sjöng för en annan människa. Den här låten beskriver även saker något otroligt bra just nu. En liknande situation som inom kort kanske kan uppstå, om man tolkar den på mitt sätt. För man tolkar ju texter och musik olika, tror jag.

Här kan ni lyssna på den: http://www.youtube.com/watch?v=dTa2Bzlbjv0

Vilken dag, haha! Jag måste berätta om den!

Den började som vanligt med att jag vaknade vid klockan sex, typ. Jag åt frukost, gjorde mig i ordning och cyklade i min ensamhet till bussen. Min bror var taskig idag och dissade mig och drog till tandläkaren i Oskarshamn istället. Anyway. Jag gick på bussen och möttes där av Emma och EMMELIE som varit sjuk ett tag nu, så det var kul att äntligen träffa på den tösen!

Vid strax efter åtta var jag inne i Vimmerby och då skulle jag ha en mini-körlektion innan min fruktande uppkörning! Till min lilla förskräckelse var det inte min vanliga körsskollärare jag skulle köra med, utan någon annan. Men det fick gå. Han sa till mig att han såg på min körning att jag skulle klara detta idag och han tyckte jag även backade "utormodentligt bra". Hm, jag höll kanske inte med HELT men visst, bara att ta åt sig! Min uppkörning sedan tyckte jag kändes, faktiskt, rätt så bra, trots att jag tvekade när jag åkte tillbaka till Vägverket för att få reda på mitt resultat. Och oj... vilken röra! Haha! Hon jag körde med sa först: "Ja, till helhet så är ju körningen godkänd..... det är några saker som jag funderar på dock." Det enda som hördes i mitt huvud då var: "Fan, fan, fan, fan, fan, fan..." och så vidare. Jag trodde helt seriöst att jag hade kuggat. Min uppkörningsmänniska började rita upp lite grejer på ett papper och jag försökte lyssna och vara engagerad. Hon pratade på, hon pratade på och hon pratade på... Jag höll på att gå under, fick panik inombords och, fy! Sedan sa hon: "Sedan när du kör nu då så är det det här pappret och ditt ID-kort som räknas som ditt körkort tillsvidare." Jag tittar på henne, sedan säger jag: "Har jag fått körkort?!?!?!" Hon: "Ja...? Jag sa ju att du var godkänd".

Vid det ögonblicket gjorde jag allt för att inte börja gråta (ja, jag är känslig), av glädje alltså. Jag satt och log och nickade och höll med om precis allt hon sa, typ haha. Sedan fick jag gå, och känslan var helt SJUK. Det var en riktig ÄNTLIGEN-känsla. Jag skickade därefter ett sms till mamma och bad henne ringa mig, vilket hon gjorde och jag grät och utbrast att jag hade klarat det samtidigt som även hon började gråta. Ja, det var lite kaos där ett tag. Haha. På väg bort från vägverket möttes jag av han som jag haft körlektion med, han erbjöd mig skjuts och jag tackade ja. Han berättade att han innan jag kört upp, tagit tag i min uppkörningsmänniska och sagt åt henne att: "tjejen du ska köra med nu kan köra, bara så du vet." Eller något liknnade. Haha, tack du!

Min klass var i Hagadal, simhallen i Hultsfred, idag, och jag var som ni kanske förstår inte med. Så medan jag väntade på att de skulle bada klart satt jag i biblioteket, och fick efter ett tag ett sms från min mentor: "Vi undrar hur det har gått med körkortet". Jag meddelade tillbaka att det gått bra och fick svaret: "Stort grattis från oss i badkläder!". Sedan fick jag även höra att hon ropat i simhallen att jag fått körkort. Så, ja, hela klassen visste om det sedan. Haha.

Detta firades bland annat med att jag och Emmelie köpte chips och cider från ICA som vi festade på i parken i Vimmerby. Underbart!



Efter det var det dansträning för balen och sedan kom jag hem till god mat! Lovely.

En del av mitt föredrag. Det är viktigt med lite underhållning!

[...]Nu tänkte jag ställa en fråga, som jag egentligen kanske skulle ha ställt det första jag gjorde när jag klev in här; är bra ni bra på att lyssna när någon pratar? Ibland, kanske? Ja, så är det väl oftast. Många gånger kanske det är så, att man lyssnar ordentligt när någon berättar något intressant och när det är något tråkigt någon berättar om, så sitter man oftast och tittar i taket istället eller på klockan, kanske. Om jag ställer en till fråga, är det viktigt att vara bra på att lyssna? Lite svårt kanske - men ja, det är viktigt att lyssna! För tänk såhär. Du har varit med om något riktigt, riktigt spännande! Vi kan säga att du var på väg till en jättehäftig fest som du sett fram emot hela skolveckan. På vägen till den festen så möter du, låt oss säga, Anders Bagge, han i idoljuryn, ni vet, ni börjar snacka lite och du berättar att du är på väg till en fest och lite sådär. Han säger då: Ahmen du, häng med mig istället, jag har fest hemma hos mig och där vimlar det av en massa kändisar! Och du liksom: Aha!!! På festen där sedan så finns alla kändisar du kan tänka dig, Britney Spears, Måns Zelmerlöw, Marie Picasso, Justin Timberlake och Thomas DiLeva och alla de där. Hur som helst! På måndagen sedan så drar du hit till Vimar igen och du har sett fram emot det hela helgen, ja du har för en gångs skull sett fram emot måndagen, just för att nu ska du äntligen få berätta om kändisfesten du var på. Du är superladdad, verkligen. Du börjar berätta för dina kompisar med världens engagemang och de sitter så här: *ser extremt uttråkad ut*. Hur känner du dig då? Engagemanget och glädjen som fanns är plötsligt bortblåst kan jag tänka mig och du funderar på om du någonsin igen ska berätta något kul för dina vänner - när de ändå inte lyssnar.