sympathyforme

Jag kanske är tjatig, men jag bryr mig inte. Det enda som rör sig i mina tankar just nu är att jag snart börjar ett nytt liv, typ. Eller vad man ska kalla det. Jag börjar tänka tillbaka på när jag började gymnasiet och det känns som det inte var alls länge sedan. Mycket har dock förändrats, så otroligt mycket.

Jag har förändrats. Det insåg jag idag, eller förändrats är fel ord, utvecklats, är mer lämpligt. Efter skolan idag stötte jag på en gammal vän som jag tidigare stått väldigt nära och umgicks med väldigt mycket förr, men som jag inte pratat med på jag vet inte hur länge nu. Vi stod och pratade en stund, och det kändes helt annorlunda. Hon var som hon alltid ha varit, enligt mig. Jag såg inte mycket förändringar. Utan det var jag som kände mig annorlunda, jag kände mig äldre. Jag har förändrats sedan jag snackade med henne. Jag pratar på ett annat sätt nu och jag pratar mer. Det var konstigt. Väldigt konstigt. Det är ett år sedan jag snackade med henne sist, när jag tänker efter. Och innan det hade det också gått ett år. På två, tre år har jag nog utvecklats ganska mycket. Under min gymnasietid har det hänt mycket. Båda bra och dåliga saker.

Jag snackade med Emelie på msn förut och vi pratade lite smått om hur snabbt gymnasietiden gått, och det slog mig att högstadiet, som också var på tre år, inte alls, inte överhuvd taget kändes som det gick så fort som gymnasiet har gjort. Mycket beror nog på att jag verkligen hatade högstadiet. Usch, jag får ont i magen av att bara tänka på det, jag skulle inte gå om det för tio miljoner kronor. Jag trivdes inte alls, kände mig utstött som bara den i klassen och de flesta ämnen hatade jag mer än vad jag hatar att paddla kanot. Ja, jag skulle hellre paddla kanot en hel dag än att gå en dag på högstadiet igen. Och jag har halvt fobi för kanoter. På högstadiet var jag en tönt, klassen såg mig som det i alla fall, så som jag upplevde det. De kunde inte sitta vid samma bord som mig i matsalen, till exempel. Då var jag så feg att jag inte vågade säga emot heller. Hade det varit idag hade jag blivit förbannad tror jag. Jag var sjukt osäker på allt, jag säger inte att jag är helt tvärtom på den fronten nu, men då var det seriöst katastrof. Jag har tuffat till mig sedan dess, vilket är en himlans tur. Igår var jag ju på högstadiet och höll mitt föredrag för en nia, Johanna i min klass var med mig och lyssnade och efteråt snackade vi lite om hur hårt det egentligen är på högstadiet. Det går inte vara "konstig", för då får man ett rent helvete. Det är verkligen så. När jag gick där inne igår fick jag lite flashbacks ibland, känslor från den tiden kom tillbaka, och det var inga roliga känslor. Det kändes i magen, verkligen.

Av det att döma är jag extremt nöjd med min gymnasietid, trots vissa motgångar, men det är väl sådant som inte går att undvika. För att uppleva medgångar måste man ju även vara med om några motgångar. Gymnasiet har nog varit den bästa tiden hittills i mitt liv. Jag har haft det så roligt många gånger och har en hel drös med minnen att tänka tillbaka på. En del av mig kommer sedan alltid att sakna Vimmerby gymnasium och Barn och fritid, utan det hade jag inte blivit den jag är idag. Det är bara att konstatera.