BYE BYE SYMPATHY!
Jag har en ny blogg: wordsbyemma.blogg.se
Så, nu tar vi ett KÄRT farväl av denna underbara sympathy-blogg och går över till den nya, fräscha bloggen! Designen SKA ändras så fort jag klurat ut hur jag ska göra, hehe.
Jag kommer ha kvar denna blogg ifall någon (typ jag) någon gång skulle sakna den alltför mycket och vilja läsa gamla inlägg. Men något mer uppdaterande här lär det inte bli, utan detta är sista gången ni ser ett nytt inlägg här. Visst är det lite sorgligt? Efter två år lämnar vi denna blogg bakom oss, men that's life!
Så, besök min nya blogg, för nu KÖÖÖR VI!
Brev till Sofie
Min kära kusin Sofie tycker att jag borde uppdatera min blogg. Hon skrev det i sin blogg och jag är inte den som gör min kusin besviken. Hehe.
Sofie använde detta citat i sitt blogginlägg, taget från ett av mina gamla inlägg här:
"Jag har nu även börjat sova på bussen igen (nästan). Det är svårt utan min kära sovpartner! Jag saknar dig! Tycker vi borde åka buss någon dag och sova." (Augusti 2008)
Det är alltså Sofie som är mina kära sovpartner här. Sofie och jag har känt varandra väääldigt länge, vi är faktiskt uppvuxna tillsammans. Och under vår gymnasietid satt vi alltid bredvid varandra på bussen till skolan och sov. Ni vet, när man bor så pass öde och långt ifrån skolan som vi gjorde, innebär det att man får gå upp extra tidigt och åka buss längre än de flesta andra människor. Därför utnyttjade vi denna cirka en timmes långa färd til skolan, genom att sova. En oerhört social timme det, hehe.
Jag vet att uppdateringen här inte varit den bästa (kan man lätt säga, hehe). Och jag tänker inte komma med ursäkter till detta, för jag har inga bra. Däremot kan jag säga att det ska bli ordning med mitt blogguppdaterande snart. Så, har bara tålamod så är jag snart tillbaka, bääättre bloggerska en någonsin! Hohoho!
Ciao!
Onödigt att åka till skolan när man ändå ska åka hem igen!
Ny trend?
Lets me know
That you need me
There's a truth
In your eyes
Saying you'll never leave me
(When You Say Nothing at All - Ronan Keating)
Förutom att jag vill förmedla lite kärlekskänslor vill jag även meddela att jag numera inte längre är på gränsen till rödhårig som jag varit i några hundra år, utan nu är jag verkligen rödhårig.
Korthårig är jag också!!!! Vilket jag inte har varit på några tusen år. Det var lite av en traumatisk upplevelse hos frisören när jag insåg vad jag (eller min frisör) hade gjort. Så snäll som jag är hade jag inte mage till att säga något när min frisösr stod och ojade sig över hur fint det blev, att hon skulle skriva upp denna färgblanding och gick även och berättade för sin kollega att hon skulle ha denna färgstyling nästa gång hon fixade sitt hår.
Har kanske skapat en ny trend?
Anyway, efter att min chock lagt sig och jag kommit hem och studerat min nya frisyr, känner jag mig nöjd. Det syns inte på bilden men står jag under en lampa ser jag ut som ett stoppljus i hårbottnen, vilket är lite väääl för min smak. Men det skulle tydligen försvinna efter de första tvättarna. Tack och lov.
God natt.
