sympathyforme

Sitter och skriver på mitt slutarbete för den här kursen. Ett alldeles speciellt och själviskt arbete som handlar om mig själv endast. Vi har fått i uppgift att skriva vår livshistoria och just nu berättar jag om min helvetiska högstadietid. Får vissa obehagliga flashbacks och börjar nästan längta efter att få berätta om min gymnasieitd istället. Arbetet ska vara på cirka tio sidor, och sådana här arbeten brukar få mig att skriva så tangenterna hoppar ur så tio sidor blir förmodligen inget svårt att få ihop, snarare tvärtom. Jag tycker det är kul att analysera varför man är som man är och berätta om saker som hänt, jag är kanske lite självisk?

Vissa personer i mitt liv lär nämnas fler gånger än andra, hehe. Så ni som känner er träffade som en stor del av mitt liv får väl säga till om ni vill få ert namn fingerat (eller vad det nu heter) eller har önskemål om att ha en snäll kommentar om mig som jag sedan kan analysera.

Ciao!

Mycket tankar och känslor!

Det får bli en kvällspromenix. Mina promenader slutar alltid med att jag går förbi gården som ligger precis här och på en stig genom skogen. Jag lämnar aldrig mina hemtrakter helt i alla fall.

How am I supposed to say goodbye?

Idag var jag väldigt gullig, och till och med lite romantisk. Om jag får säga det själv, haha.

Det har varit fint väder idag. Finare än vad jag trodde och vågade hoppas på. Därför smsade jag dig och vi bestämde att vi skulle ses. Vad som skulle hända hade du ingen aning om, men jag fick plötsligt fullt upp. Handla, baka, städa, gör mig själv i ordning och packa.

Kvart i nio var du här utanför, precis som jag bett dig om. I vanlig ordning fick jag en spirande känsla i hjärtat och jag skyndade mig ner för att möta dig. Du sa att jag var fin, sedan möttes vi i en kram. Jag sa att vi inte skulle gå in till mig, utan att vi skulle gå en bit. Vi började alltså att gå, du var väldigt nyfiken och jag bara log hemlighetsfullt. På vägen dit pratade vi, du berättade saker och jag berättade saker. Precis som vanligt, det kändes bra.

Efter ett tag började husen och byggnaderna ersättats med skog och snart även vatten. Ju längre vi gick, desto längre bort kom vi från stan och "jag kände mig nästan som hemma". Jag ledde dig in på en skogsstig som vi gick på ett tag, på marken var det väldigt blött på flera ställen och vi fick hoppa för att inte blöta ner fötterna helt. Slutligen kom vi fram till en stor gräsplätt, med havet precis i närheten. Utsikten bestod av små öar, månen, någon svan och Ölandsbron som börjat tända upp lamporna. Det såg väldigt fint ut. Jag lade ut en filt, ställde fram choladmuffinsen som jag bakat tidigare idag och godiset som jag köpt. Vi slog oss ner på filten, mumsade i oss både godis och muffins och hade det därefter bara mysigt. Jag vet inte hur länge vi satt där, bara att jag önskade att det aldrig skulle ta slut.

När kylan sedan började bli alltmer påtaglig begav vi oss hemåt till mig igen. Promenaden hem innehöll en massa prat om allt och ingenting och jag insåg hur mycket jag tycker om att prata med dig, hur bra du är på att lyssna på mig och hur mycket jag gillar att lyssna på när du pratar. Precis som det ska vara.

Ja, det var en fin kväll.

Och hade det inte varit för att vi snart ska skiljas åt i nästan tre månader hade jag ansett mig vara väldigt lycklig.

Den senaste tiden har jag drömt en massa knas om nätterna. Först var det bara en massa mardrömmar. Jag drömde om explosioner, köttätande dinosauarier som jagade mig, spöken, att jag var släkt med fel personer och mycket mer. Av någon konstig anledning har dock dessa mardrömmar nästan alltid slutat lyckliga, ibland till och med för lyckligt för att bara vara en dröm. Nu har däremot dessa mardrömmar fått konkurens av BRA och GLADA drömmar. Så pass bra drömmar att jag till exempel idag när jag vaknade blev så sur för att det bara var en dröm att jag slog med handen i sängen och började sura. Förutom denna underbara dröm vaknade jag även av en gång att jag tryckte ihop käken så kraftigt att jag fick fruktansvärt ont i en tand...

En annan konstig sak med dessa drömmar är att det  finns vissa personer som ALLTID är med, vare sig det är en mardröm eller en bra dröm. Vissa personer är jag så glada för i drömmen att de finns där, andra förstår jag inte ens vad de gör där.

Man skulle alltså kunna sammanfatta detta med att jag drömmer ovanligt känsloladdade och starka drömmar just nu. Annars drömmer jag så pass betydelselösa drömmar att jag inte ens väljer att lägga dem på minnet. Men eftersom dessa är så pass starka minns jag dem vare sig jag vill eller inte. Jag har även kommit fram till att jag föredrar att drömma mardrömmar istället för överlyckliga drömmar. För det är allt bra mycket underbarare att vakna från en mardröm och faktiskt inse att det inte är på riktigt, än att drömma om något som man så gärna vill ska hända i verkligheten, men aldrig verkar hända, och inse att det inte heller är på riktigt. Det är så hemskt.

Varför jag drömmer dessa starka drömmar funderar jag ihjäl mig på, och när jag tänker efter är det ganska så glasklart. Jag har helt enkelt väldigt mycket tankar och känslor inom mig just nu och jag väntar på att besked som kommer att avgöra ifall jag kommer gråta ihjäl mig den närmaste tiden eller bara vara väldigt lycklig. Jag antar att detta stör min skönhetssömn och invaderar mina drömmar.

Jag ville bara skriva av mig lite. Nu ska jag sova och se vad jag drömmer inatt, jag hoppas på en mardröm.

God natt!