Projicering... typ
Jag känner mig lite elak.
Idag efter skolan gick jag, Helen och Emelie skrattandes påväg till bussen. Emelie utbrast plötsligt: "Tänk, nu går vi här och skrattar, om ett tag kanske vi inte ses på jättelänge". Den meningen slog mig bara mer och mer om hur mycket ångest jag faktiskt har för att allt ska ta slut. På bussen sedan satt jag och tänkte en massa på detta och det hela slutade med att jag började skriva världens längsta sms som jag skickade både till Helen och Emelie. Jag skrev att utan dem hade min gymnasietid aldrig blivit så bra, att alla tråkiga lektioner vi haft faktiskt varit ganska roliga tack vare alla skrattanfall vi haft och en massa, massa annat. Jag tror jag lyckats få dem att inte känna någon större längtan till studenten som de tidigare gjort.
Jag fick ett långt svar av Emelie där hon beskrev att mitt sms både fick henne att skratta och känna ett obehag i magen. Hon frågade även sig själv om hon fortfarande ville ta studenten. Helen ringde mig och grät. Vad har jag gjort? De har i alla verkligen börjat förstå hur jag känt en längre tid, frågan är om det är bra eller ej. Jag vill inte att de ska må dåligt.
Historian i tvåan var rena mardrömmen, tyckte man då, nu såhär i efterhand var de lektionerna ganska roliga. Eftersom vi tre alltid snackade om annat och alltid börja skratta så kan man inte säga att de var så tråkiga egentligen. Likadant är det med miljöpolitiken som vi läser i år. Herregud vad jag har skrattat de lektionerna! Trots att vi varje gång innan lektionens början säger allt annat än positiva saker om den så har vi ändå så fruktansvärt roligt. Vi är allt annat än seriösa och pratar om allt annat som har med miljöpoltik att göra, eller vi säger något om det som leder in till något annat som är mindre seriöst. Vi sitter där, längst bak och fnittrar för oss själva och har det så bra, egentligen.
Det finns så mycket att skriva. Jag lovar att, festar jag inte kvällen innan studenten så kommer jag att skriva ett riktigt långt inlägg. Känslorna kommer att flöda då.
Idag efter skolan gick jag, Helen och Emelie skrattandes påväg till bussen. Emelie utbrast plötsligt: "Tänk, nu går vi här och skrattar, om ett tag kanske vi inte ses på jättelänge". Den meningen slog mig bara mer och mer om hur mycket ångest jag faktiskt har för att allt ska ta slut. På bussen sedan satt jag och tänkte en massa på detta och det hela slutade med att jag började skriva världens längsta sms som jag skickade både till Helen och Emelie. Jag skrev att utan dem hade min gymnasietid aldrig blivit så bra, att alla tråkiga lektioner vi haft faktiskt varit ganska roliga tack vare alla skrattanfall vi haft och en massa, massa annat. Jag tror jag lyckats få dem att inte känna någon större längtan till studenten som de tidigare gjort.
Jag fick ett långt svar av Emelie där hon beskrev att mitt sms både fick henne att skratta och känna ett obehag i magen. Hon frågade även sig själv om hon fortfarande ville ta studenten. Helen ringde mig och grät. Vad har jag gjort? De har i alla verkligen börjat förstå hur jag känt en längre tid, frågan är om det är bra eller ej. Jag vill inte att de ska må dåligt.
Historian i tvåan var rena mardrömmen, tyckte man då, nu såhär i efterhand var de lektionerna ganska roliga. Eftersom vi tre alltid snackade om annat och alltid börja skratta så kan man inte säga att de var så tråkiga egentligen. Likadant är det med miljöpolitiken som vi läser i år. Herregud vad jag har skrattat de lektionerna! Trots att vi varje gång innan lektionens början säger allt annat än positiva saker om den så har vi ändå så fruktansvärt roligt. Vi är allt annat än seriösa och pratar om allt annat som har med miljöpoltik att göra, eller vi säger något om det som leder in till något annat som är mindre seriöst. Vi sitter där, längst bak och fnittrar för oss själva och har det så bra, egentligen.
Det finns så mycket att skriva. Jag lovar att, festar jag inte kvällen innan studenten så kommer jag att skriva ett riktigt långt inlägg. Känslorna kommer att flöda då.
Kommentarer
Trackback
