Den själviska människan
Är människan en självisk varelse?
För några inlägg sedan skrev jag om att jag lätt blir orolig ifall mina vänner mår dåligt, och vill ofta stötta så mycket som det bara går. Jag skrev också att jag läst i min psykologibok från förra året att människor ofta begår goda gärningar för att få bra saker tillbaka. Jag funderade på då om det var därför jag reagerade som jag gör - för att få en massa tillbaka?
Det kanske är så att människan är en självisk varlelse, man vill få en massa tillbaka. Det kanske ligger i det undermedvetna. Min psykologilärare sa en gång att killar inte kommer med blommor och choklad för att vara romantiska och snälla, utan endast för att få sex. Är det så? Tänker det undermedvetna när man blir kär i någon, när man hamnar i ett förhållande: "Wiiie nu blir det en massa kramar, fina ord och mys till mig, som kommer få mig att bli jättelycklig". Till viss del, kanske. Självklart är det underbart med sådant, men är anledningen till att man, förmodligen, ger en massa sådant tillbaka, endast för att få det tillbaka åter? Inte för att man faktiskt älskar personen? Det låter både logiskt och sjukt i mina öron. Så elakt... Men ändå rätt, vad ska man säga? Ett förhållande handlar ju lite om att ge och ta, så visst stämmer det lite. Men, det jag menar, eller frågar om: är det endast för att man själv ska få en massa, egentligen? Har man ett förhållande för att inte känna sig ensam? Är syftet till jakten på den rätta endast för att få sina behov tillfredsställda?
Som det fallet jag tog upp med vännerna. Stöttar man sina vänner endast för att de ska säga: "åhhh du är så snäll, du finns alltid där, jag älskar dig, du är min bästa vän" eller gör man det verkligen för att man faktiskt bryr sig? Åker man iväg på en resa med sina vänner endast för att ha kul? Okej, det är kanske syftet att ha kul när man reser, men det jag menar är: åker man endast för att man själv ska ha det roligt? För att man ska få skratta? Få sina sociala behov tillfredsställda? Ens vänner kanske inte betyder någonting egentligen, utan man bara tror det. Det enda det handlar om är att man kanske kan prata med de människorna bra, man klickar och det gynnar en själv. Man slipper vara ensam, och det är egentligen det det handlar om. Man umgås inte med folk för att man gillar dem - utan för att slippa vara ensam.
Jag känner att jag börjar bli lite provocerande nu. Jag säger inte att jag verkligen TROR att det är såhär. Jag tänker bara. Jag hoppas inte att människan är så självisk.
För några inlägg sedan skrev jag om att jag lätt blir orolig ifall mina vänner mår dåligt, och vill ofta stötta så mycket som det bara går. Jag skrev också att jag läst i min psykologibok från förra året att människor ofta begår goda gärningar för att få bra saker tillbaka. Jag funderade på då om det var därför jag reagerade som jag gör - för att få en massa tillbaka?
Det kanske är så att människan är en självisk varlelse, man vill få en massa tillbaka. Det kanske ligger i det undermedvetna. Min psykologilärare sa en gång att killar inte kommer med blommor och choklad för att vara romantiska och snälla, utan endast för att få sex. Är det så? Tänker det undermedvetna när man blir kär i någon, när man hamnar i ett förhållande: "Wiiie nu blir det en massa kramar, fina ord och mys till mig, som kommer få mig att bli jättelycklig". Till viss del, kanske. Självklart är det underbart med sådant, men är anledningen till att man, förmodligen, ger en massa sådant tillbaka, endast för att få det tillbaka åter? Inte för att man faktiskt älskar personen? Det låter både logiskt och sjukt i mina öron. Så elakt... Men ändå rätt, vad ska man säga? Ett förhållande handlar ju lite om att ge och ta, så visst stämmer det lite. Men, det jag menar, eller frågar om: är det endast för att man själv ska få en massa, egentligen? Har man ett förhållande för att inte känna sig ensam? Är syftet till jakten på den rätta endast för att få sina behov tillfredsställda?
Som det fallet jag tog upp med vännerna. Stöttar man sina vänner endast för att de ska säga: "åhhh du är så snäll, du finns alltid där, jag älskar dig, du är min bästa vän" eller gör man det verkligen för att man faktiskt bryr sig? Åker man iväg på en resa med sina vänner endast för att ha kul? Okej, det är kanske syftet att ha kul när man reser, men det jag menar är: åker man endast för att man själv ska ha det roligt? För att man ska få skratta? Få sina sociala behov tillfredsställda? Ens vänner kanske inte betyder någonting egentligen, utan man bara tror det. Det enda det handlar om är att man kanske kan prata med de människorna bra, man klickar och det gynnar en själv. Man slipper vara ensam, och det är egentligen det det handlar om. Man umgås inte med folk för att man gillar dem - utan för att slippa vara ensam.
Jag känner att jag börjar bli lite provocerande nu. Jag säger inte att jag verkligen TROR att det är såhär. Jag tänker bara. Jag hoppas inte att människan är så självisk.
Kommentarer
Trackback
