sympathyforme

Jag känner verkligen att det är nära nu, med endast två månader och två dagar kvar. Glädjen som jag alltid trott skulle finnas där, är förvånansvärt inte det. Bara lite kanske. Det jag känner är mest ångest. Inte för att jag inte har några planer, för det är som tidigare sagt ganska bra planerat, utan för att jag är rädd för själva omställningen, att lämna klassen som jag gått tillsammans med i tre år och dem vänner som jag tidigare träffat varje dag kommer i framtiden bara att ske på loven om jag har tur. Min familj kommer vara långt borta och alla andra släktningar som står mig nära. Just nu vill jag inte ta studenten.

Jag vill att den här sista tiden ska gå långsamt. Jag vill hinna njuta av det som är kvar, låta verkligheten om att jag snart ska vara ifrån allt sjunka in och vara med dem jag bryr mig om så mycket jag bara kan. Det är nog inte förrän nu allt detta slagit mig. Detta är de sista två "normala" månaderna, efter det kommer allt nytt. Vissa personer kanske jag aldrig mer får se igen. Jag får trösta mig med att jag, förmodligen, inte är den enda som har lite ångest över detta. Min mentor har försökt förbereda sig hela vårterminen på att hon snart ska skiljas från klassen.

Under en väldigt lång tid har jag velat flytta från skogen, och det vill jag fortfarande. Men visst, jag kommer även att sakna skogen en del också, hur sjukt det än låter i mitt huvud. Det finns en massa minnen därifrån, minnen som jag är van vid att bli påmind om varje dag, något som kanske bara blir någon gång ibland om några månader. Jag kan knappt förstå att jag levt i snart 19 år och snart ska flytta hemifrån. Det är en sådan stor omställning, man är ju så fruktansvärt van vid att komma hem till skogen varje dag där det står mat på bordet och en massa katter ute på trappan. Det är liksom ingnott in i ryggmärgen, det finns inget annat liv än det.  Eller det gör det kanske, men det känns inte som det.

Som sagt, jag ska ta vara på varenda dag den här månaden, jag ska även försöka ta vara på de där extremt tråkiga lektionerna i skolan, hur jäkla svårt det än kommer att vara på vissa av dem. Men jag ska försöka, det kommer vara värt det. Jag har två månader och två dagar på mig.