Ingen ska förstå
Det är inte alls kul längre, inte för att det någonsin varit det, men nu är det bara... gah! Jag blir så trött, irriterad och sjukt ledsen, inte på dig, men på situationen. Vad ska man komma med, egentligen? Vad ska man göra? Det känns odugligt, jag känner mig oduglig.
Jag vill inte att det ska vara på det här sättet, jag vill att det ska vara bra, att det bara är en sådan där hemsk mardröm man till slut vaknar ifrån och andas ut för att det inte var på riktigt. Men jag vet att det inte är det, jag vet att detta är verkligheten och jag hatar att behöva acceptera den.
Jag kommer tjuta sönder mig då allt händer. Kvällen innan kommer vara förjävlig, jag kommer inte sova ett skvatt utan bara vara förtvivlad och rädd. Rädd för att jag aldrig mer ska få se dig igen.
Ingen förstår någonting. Ingen behöver förstå någonting.
