det är så sjukt
Jag hatar att det alltid ska verka som ett blixtnedslag, som om det vore första gången. Du kliver in, finare än någon annan och får mig att både brinna av längtan och tappa andan av att du är så vacker.
Hur gör du?
Varje gång du talar till mig känner jag hur det bränner om kinderna, jag vill att orden ska bli så perfekta till dig, men allt blir bara ett enda virrvarr. Jag ler något förfärligt och efteråt är jag helt till mig. Det ska inte gå att göra så här, du ska inte kunna påverka mig så här, men du gör det i alla fall, som om det vore helt naturligt. Inget konstigt med det.
Få mig att förstå!
Jag märker ofta hur jag ser på dig, alltför länge. Ibland ser du, du möter mina ögon och jag tittar bort direkt och hoppas på att inget har avslöjats. En krypande känsla av ångest faller över mig, jag blir arg på mig själv. Några sekunder senare, ser jag på dig igen.
Jag är dum.
Det är konstigt, alltihopa. Det är sjukt. Det har gått alldeles för lång tid nu, det får inte bli mer. Jag får inte känna mer, men du gör det så svårt för mig. Snart står jag där och allt är förbi, det sista blixnedslaget har fallit och du har fått mig att rodna för sista gången, jag har sumpat alla chanser och kommer vara väldigt olycklig.
Det är verkligen sjukt.
