Emma, fotbollstränare. Over and out!
I dag, efter två hela säsonger, var det över. Min tid som fotbollstränare är nu förbi.
Underbart att grabbarna då vann sista matchen! Från början var det fruktansvärt jämt! 0-0 efter första halvlek. Andra inleddes ganska direkt med två mål från motståndarna. Det dröjde dock inte länge förrän det var lika igen, och en stund senare stod det 4-2 till oss, vilket också blev det slutliga resultatet.
Sista träningen var i måndags. Jag hade med mig tre, egenbakade kladdkakor som uppsksttades ganska så mycket. Fast, vem uppskattar inte kladdkaka? Jag fick present och en av grabbarna höll ett fint tal, haha! En kram utdelades av alla - förutom brorsan då, men vad annat hade jag väntat mig?
Jag tror dock inte att jag riktigt fattat än, att jag aldrig någonsin mer kommer att hålla i en träning, vara hypernervös under matcherna och känna den där underbart, glada känslan när Tuna gör mål. Jag kommer aldrig mer att komma hem från skolan en onsdag klockan fem för att dra till träningen en halvtimme senare och aldrig mer gå upp vid åtta en lördag för att hinna till en match. Jag kommer hellre aldrig mer behöva utstå klagomål från brorsan om hur fruktansvärt, otroligt jobbigt det är att ha mig på träningarna. Det har inte sjunkit in än. Men det kommer väl.
Hur som helst har det varit en fantastisk tid jag aldrig kommer glömma, jag är fylld med en massa erfarenhet och oförglömliga minnen. Mina funderingar och frågor som tidigare fanns hurvida kul fotboll egentligen är och vad egentligen glädjen är med den har blivit besvarade. Det är bara en fråga, som nog aldrig kommer att bli besvarad som kvarstår. Hur kunde jag, som aldrig någonsin spelat fotboll, som aldrig kunnat sparka en boll åt rätt riktning och som verkligen, alltid avskytt denna sport, bli tränare för den?
Jag skrattar när jag tänker på det, för visst är det rent ut sagt ganska sjukt? Men that's it. Mirakel kan ske, min tid som fotbollstränare är verkligen världens bästa exempel på det.
Grattis till vinsten, grabbar!
Underbart att grabbarna då vann sista matchen! Från början var det fruktansvärt jämt! 0-0 efter första halvlek. Andra inleddes ganska direkt med två mål från motståndarna. Det dröjde dock inte länge förrän det var lika igen, och en stund senare stod det 4-2 till oss, vilket också blev det slutliga resultatet.
Sista träningen var i måndags. Jag hade med mig tre, egenbakade kladdkakor som uppsksttades ganska så mycket. Fast, vem uppskattar inte kladdkaka? Jag fick present och en av grabbarna höll ett fint tal, haha! En kram utdelades av alla - förutom brorsan då, men vad annat hade jag väntat mig?
Jag tror dock inte att jag riktigt fattat än, att jag aldrig någonsin mer kommer att hålla i en träning, vara hypernervös under matcherna och känna den där underbart, glada känslan när Tuna gör mål. Jag kommer aldrig mer att komma hem från skolan en onsdag klockan fem för att dra till träningen en halvtimme senare och aldrig mer gå upp vid åtta en lördag för att hinna till en match. Jag kommer hellre aldrig mer behöva utstå klagomål från brorsan om hur fruktansvärt, otroligt jobbigt det är att ha mig på träningarna. Det har inte sjunkit in än. Men det kommer väl.
Hur som helst har det varit en fantastisk tid jag aldrig kommer glömma, jag är fylld med en massa erfarenhet och oförglömliga minnen. Mina funderingar och frågor som tidigare fanns hurvida kul fotboll egentligen är och vad egentligen glädjen är med den har blivit besvarade. Det är bara en fråga, som nog aldrig kommer att bli besvarad som kvarstår. Hur kunde jag, som aldrig någonsin spelat fotboll, som aldrig kunnat sparka en boll åt rätt riktning och som verkligen, alltid avskytt denna sport, bli tränare för den?
Jag skrattar när jag tänker på det, för visst är det rent ut sagt ganska sjukt? Men that's it. Mirakel kan ske, min tid som fotbollstränare är verkligen världens bästa exempel på det.
Grattis till vinsten, grabbar!
Kommentarer
Trackback
