sympathyforme

Det känns sådär. Helgen var dock bra. Men jag är ändå förvirrad, helt över mig själv. Jag har känt mig glad hela dagen och vill verkligen fortsätta vara det, men allt bara snurrar inom mig just nu. Gör jag rätt? Borde jag försöka mer? Jag kanske har gjort tillräckligt? Det känns bara konstigt. Som någon vänt ut och in på mig ett antal gånger, i hopp om att hitta något vettigt men inte lyckats. Jag förstår inte hur det kan bli såhär.

Jag ångrar mig dock inte, det jag gjorde. Det har förändrat mycket och kan kanske förändra mer, det har alltså förändrats till något bra, men nu är jag rädd att allt ska vändas till något dåligt. Jag vill bara gråta, jag önskar så att allt bara ska ordna sig. Problemet är bara att jag vill att skiten ska ordna sig på ett alldeles särskilt sätt, som egentligen är totalt omöjligt, eller? Jag tror det i alla fall, även om jag vill, fruktansvärt mycket, kanske nästan lite för mycket, så tror jag ändå att det är omöjligt. Och det är det som gör lite ont, ni vet en sådandär tung smärta som går från hjärtat, breder ut sig över hela bröstet och ner mot magen och känns till slut ända lång in i en. Det får en att gråta, det är dock inte smärtan som framkallar dessa tårar, utan det är all den här viljan om att det omöjliga ska ske.

Jag vill försöka tro att jag gör rätt, vara självsäker och samtidigt göra det på ett bra sätt. Jag tror inte jag gör det nu. Det är inte dåligt, men det är alltså inte heller bra. Det kunde varit värre men också varit bättre. Jag vill säga så mycket men allt jag inte kan säga, men vill, förvandlas till konstiga ord och alltför många komplimanger. Jag vill visa att jag gillar, trots att det redan är sagt vill jag ändå visa det. Mer, mer så att det ska förstås bättre, och kanske även bli ömsesidigt. Men det är just det som är det omöjliga.

Vi kan aldrig bli två om det.

Eller?