sympathyforme

Mitt rum blir alltmer utplockat. Det känns lika tomt som den gången då jag plockade ner alla mina 800 Darinbilder från väggarna, haha. Det är en skum känsla. Det känns inte som att jag ska flytta. Det känns bara som att jag har en sjujävla storständning pågåendes. När jag dock tänker på att så är inte är fallet får jag en ledsen känsla inom mig. Eller något liknande. Jag har bott i det här rummet sedan jag var nio år och jag har bott i det här huset hela mitt liv. Jag har aldrig bott någonannanstans. Jag har alltid varit en skogsmulle och nu ska jag ta av mig mina gummistövlar och ta på mig street-dojjorna istället och bli en stadsmulle. Visst är det knasigt? Jag vet att jag låter fruktansvärt känslosam och tar i något sådant, men sådan är jag. Så fort det är något större som händer blir jag alltid lite känslosam. Jag är känslig, helt enkelt. Men någon måste ju vara det. Vore alla stentuffa vore det inte så kul.

Jag vet att jag många gånger sagt hur mycket jag hatat att bo såhär, långt ute i ingenstans och vilket skitställe detta är. Jag tycker det fortfarande, men det är ett bra sktiställe ibland också. Tänk så mycket minnen jag har härifrån som jag påminns om varenda dag! Vartenda träd här utanför och varenda sten säger något. Går jag en promenad ser jag en massa saker som jag kan relatera till roliga händelser. Det är verkligen så. Mycket av minnena har med mina kära kusiner att göra. Allt roligt vi gjort under våra liv här, det var det roligaste som fanns, när alla vi kusiner samlades och vi hittade på något ihop. Det tyckte jag i alla fall. Varenda helg när jag var yngre hoppades jag på att kusinera skulle komma och leka. Än idag är något av det roligaste jag vet att vara med mina älskade kusiner. Tänk va!

Ja jag skulle verkligen kunna skriva en hel uppsats om detta. Men det tar vi en annan gång. Jag ska fortsätta packa nu, på fredag är allt förhoppningsvis klart.