Skoltankar som spökar...
Imorgon sätter skolorna igång här i Vimmerby. Ni kan ju bara tänka er vilken ångest som kryper fram i mig nu och hur mycket jag skulle vilja vara en av dem eleverna som återvänder till ett nyrenoverat Vimmerby gymnasium imorgon. Istället ska jag fortsätta min packning och genomgång av alla mina grejer som jag samlat på mig under mina 19 år. Suck. Om en vecka är jag Kalmarbo och är en av dem som försöker övervinna nervositeten för att kunna somna så att man är pigg till sitt upprop på sin första dag på högskolan. Det känns SJUKT! Är det verkligen JAG? Emma, som i sinnet inte är äldre än en tolvåring, typ, ska börja med högskolestudier? Jag har inte tänkt så jättemycket på det att jag ska börja med sådant, all tankeverksamhet har ägnats till att hitta lägenhet och saker kopplade till mitt förra inlägg. Att jag ska börja i en TOTALT ny skolan med TOTALT nya människor, har passerat mig förbi.
Ja, jag är knäpp. Jag borde inte blivit antagen dit. Det är nästan så att jag ångrar mig, lite. Visst ska det bli intressant att få läsa psykologi. Men jag är också fruktansvärt rädd. Så otroligt rädd. Det är skrämmande. Kommer jag att klara av det? Kommer jag kanske gråta varje kväll i ett halvår framöver och kommer jag verkligena att trivas? Det var nästan så att jag gick in på arbetsförmedlingens hemsida för att titta efter tänkbara jobb istället. Men jag hejdade mig. Nu har jag valt det här, och att jag blev antagen just dit har sin mening. Det är meningen att jag ska bli högskolestudent i Kalmar. Vad exakt för mening... Jag fick en liten fundering, på en mening, men jag tar inte upp det här. Gäller det inte det jag tänker på, är det något annat. Något som lär märkas inom en snar framtid eller om flera år. Sådant vet man inte. Men någon mening har det, det måste det ha.
Jag känner att det är två mycket känslomässiga.. eller ska jag säga tankebombade inlägg som hamnat här på en och samma kväll? Förlåt. Jag ber om ursäkt för den mindre underhållande läsningen, men jag måste få ut allt det här och min blogg räddar just nu mitt liv, eller något. Egentligen skulle jag behöva sitta och prata ut med någon i några timmar om allt, men jag är nog för snäll (eller korkad) för att störa någon med det just nu. Så bloggen blir mitt offer. Vad skulle jag göra utan den och er läsare som fortfarande hänger kvar? Jag vill ge en eloge till bloggen och er. Tänk ad ni måste stå ut med. Och nej, detta inlägg var inte menat till att dela ut eloger, det var skoltänkandet som spökade vilket ni säkert märkte, men min svensklärare sa i nian att skrivandet inte var min starka sida och jag inte var bra på att hålla en röd tråd, så det är därför jag halkade in på det här. I alla fall, när hon sa det blev jag väldigt arg för jag visste att jag kunde skriva. Så sommaren mellan nian och gymnasiet skrev jag så tangenterna glödde här hemma och jag antar att det är därför bokstäverna inte syns på dem längre, hehe. Men jag var fast besluten om att jag KUNDE skriva. För en gång skull tog jag inte åt mig när någon sa något, nedvärderande vill jag inte kalla det, men mindre positivt, kanske, utan jag ville istället bevisa motsatsen. Kanske inte för henne, eftersom hon aldrig fick se det, men för mig. Att det hon sa inte stämde. Nu när jag slutade gymnasiet fick jag faktiskt höra att jag har en språklig talang, och att det är roligt att läsa det jag skriver. Ha!
Som jag nämnt många gånger tidigare hatade jag högstadiet och typ älskade gymnasiet, ni kanske börjar förstå varför? Till och med lärarna är bättre! Och jag hoppas något så dant, att min tid på högskolan ska bli minst lika bra som gymnasiet. Jag vet inte vad jag ska ta mig till om jag inte trivs, om jag får tråkiga klass(kurs?)kamrater och om lärarna är mindre bra och jag inte alls känner någon trygghet som jag har gjort nu i tre år. Det är därför jag är rädd och det är därför jag så ogärna vill skiljas från gymnasiet. Men jag måste inse att så är fallet. Flera hundra elever kommer att anlända till Vimmerby gymnasium imorgon, och att jag är inte är en av dem är inget att göra någonting åt. Jag har haft min tid där och nu börjar en ny, jag måste gå vidare. För tänk om jag går miste om något riktigt bra om jag inte gå vidare? Som sagt, det är meningen att jag ska studera i Kalmar. Om det är gud eller studera-folket som bestämt det, vet jag inte. Men det spelar ingen roll. Jag kommer anlända till min första skoldag på högskolan, måndagen den 31 augusti. Det kommer att vara nytt, det kommer att vara nervöst och det kommer inte att vara Vimmerby gymnasium, men det kommer går bra. Vi kör på det, att det kommer bli bra.
Det är ju trots allt meningen.
Ni ser att jag lyckades hitta tillbaka utan att tappa min röda tråd alltför mycket? HA på dig min svenskalärare i nian, se vad jag kan!!!!
Ja, jag är knäpp. Jag borde inte blivit antagen dit. Det är nästan så att jag ångrar mig, lite. Visst ska det bli intressant att få läsa psykologi. Men jag är också fruktansvärt rädd. Så otroligt rädd. Det är skrämmande. Kommer jag att klara av det? Kommer jag kanske gråta varje kväll i ett halvår framöver och kommer jag verkligena att trivas? Det var nästan så att jag gick in på arbetsförmedlingens hemsida för att titta efter tänkbara jobb istället. Men jag hejdade mig. Nu har jag valt det här, och att jag blev antagen just dit har sin mening. Det är meningen att jag ska bli högskolestudent i Kalmar. Vad exakt för mening... Jag fick en liten fundering, på en mening, men jag tar inte upp det här. Gäller det inte det jag tänker på, är det något annat. Något som lär märkas inom en snar framtid eller om flera år. Sådant vet man inte. Men någon mening har det, det måste det ha.
Jag känner att det är två mycket känslomässiga.. eller ska jag säga tankebombade inlägg som hamnat här på en och samma kväll? Förlåt. Jag ber om ursäkt för den mindre underhållande läsningen, men jag måste få ut allt det här och min blogg räddar just nu mitt liv, eller något. Egentligen skulle jag behöva sitta och prata ut med någon i några timmar om allt, men jag är nog för snäll (eller korkad) för att störa någon med det just nu. Så bloggen blir mitt offer. Vad skulle jag göra utan den och er läsare som fortfarande hänger kvar? Jag vill ge en eloge till bloggen och er. Tänk ad ni måste stå ut med. Och nej, detta inlägg var inte menat till att dela ut eloger, det var skoltänkandet som spökade vilket ni säkert märkte, men min svensklärare sa i nian att skrivandet inte var min starka sida och jag inte var bra på att hålla en röd tråd, så det är därför jag halkade in på det här. I alla fall, när hon sa det blev jag väldigt arg för jag visste att jag kunde skriva. Så sommaren mellan nian och gymnasiet skrev jag så tangenterna glödde här hemma och jag antar att det är därför bokstäverna inte syns på dem längre, hehe. Men jag var fast besluten om att jag KUNDE skriva. För en gång skull tog jag inte åt mig när någon sa något, nedvärderande vill jag inte kalla det, men mindre positivt, kanske, utan jag ville istället bevisa motsatsen. Kanske inte för henne, eftersom hon aldrig fick se det, men för mig. Att det hon sa inte stämde. Nu när jag slutade gymnasiet fick jag faktiskt höra att jag har en språklig talang, och att det är roligt att läsa det jag skriver. Ha!
Som jag nämnt många gånger tidigare hatade jag högstadiet och typ älskade gymnasiet, ni kanske börjar förstå varför? Till och med lärarna är bättre! Och jag hoppas något så dant, att min tid på högskolan ska bli minst lika bra som gymnasiet. Jag vet inte vad jag ska ta mig till om jag inte trivs, om jag får tråkiga klass(kurs?)kamrater och om lärarna är mindre bra och jag inte alls känner någon trygghet som jag har gjort nu i tre år. Det är därför jag är rädd och det är därför jag så ogärna vill skiljas från gymnasiet. Men jag måste inse att så är fallet. Flera hundra elever kommer att anlända till Vimmerby gymnasium imorgon, och att jag är inte är en av dem är inget att göra någonting åt. Jag har haft min tid där och nu börjar en ny, jag måste gå vidare. För tänk om jag går miste om något riktigt bra om jag inte gå vidare? Som sagt, det är meningen att jag ska studera i Kalmar. Om det är gud eller studera-folket som bestämt det, vet jag inte. Men det spelar ingen roll. Jag kommer anlända till min första skoldag på högskolan, måndagen den 31 augusti. Det kommer att vara nytt, det kommer att vara nervöst och det kommer inte att vara Vimmerby gymnasium, men det kommer går bra. Vi kör på det, att det kommer bli bra.
Det är ju trots allt meningen.
Ni ser att jag lyckades hitta tillbaka utan att tappa min röda tråd alltför mycket? HA på dig min svenskalärare i nian, se vad jag kan!!!!
Kommentarer
Trackback
