A Broken Heart
Jag försöker tro att allt är bra, jag intalar mig det själv hela tiden. Det var det bästa som kunde ske, och jag visste det. Det var mer än vad jag vågat hoppas på, även om man drömde om mer i smyg. Jag var så glad, alla dessa ord, men alla dessa ord fick det även att skära till i hjärtat något ohyggligt.
Vet ni? Jag tror jag fått mitt hjärta krossat. Jag vill bara inte tro det. Jag vill inte riktigt känna efter hur jag faktiskt mår, för under allt, under alla förnekelser och jag-mår-bra-det-är-ingen-fara - tankar, är det bara jobbiga känslor och alltför många tårar som självklart kommer fram, hela tiden. Så dum man kan vara. Jag visste att jag skulle reagera, jag var så nervös, för jag visste att hur det än besvarades skulle känslorna välla fram. Men att det skulle få mig le på det sättet samtidigt som mitt hjärta faktiskt (ja, jag måste inse detta nu) krossades, det trodde jag inte.
Det är så fel, tanken får mig att må illa något ohyggligt. Samtidigt vet jag att det förmodligen är rätt, någon får faktiskt chansen att bli lycklig, även om det inte är jag, kan jag glädjas för det. Det gör ont, det känns för jävligt, jag undrar om det hade varit bättre om jag trätt fram tidigare, men jag gläds ändå, åt den som får chansen till lycka, samtidigt som mitt hjärta släpper de sista, skärande, bitarna.
Men jag får inte ge upp. För trots allt, hoppas jag ändå att det ska finnas en liten chans. Inget går att säkerställa hur det kommer bli och jag får helt enkelt se vad som kommer hända i framtiden. Nu måste jag bara försöka förstå, att jag har ett krossat hjärta att ta hand om.
Vet ni? Jag tror jag fått mitt hjärta krossat. Jag vill bara inte tro det. Jag vill inte riktigt känna efter hur jag faktiskt mår, för under allt, under alla förnekelser och jag-mår-bra-det-är-ingen-fara - tankar, är det bara jobbiga känslor och alltför många tårar som självklart kommer fram, hela tiden. Så dum man kan vara. Jag visste att jag skulle reagera, jag var så nervös, för jag visste att hur det än besvarades skulle känslorna välla fram. Men att det skulle få mig le på det sättet samtidigt som mitt hjärta faktiskt (ja, jag måste inse detta nu) krossades, det trodde jag inte.
Det är så fel, tanken får mig att må illa något ohyggligt. Samtidigt vet jag att det förmodligen är rätt, någon får faktiskt chansen att bli lycklig, även om det inte är jag, kan jag glädjas för det. Det gör ont, det känns för jävligt, jag undrar om det hade varit bättre om jag trätt fram tidigare, men jag gläds ändå, åt den som får chansen till lycka, samtidigt som mitt hjärta släpper de sista, skärande, bitarna.
Men jag får inte ge upp. För trots allt, hoppas jag ändå att det ska finnas en liten chans. Inget går att säkerställa hur det kommer bli och jag får helt enkelt se vad som kommer hända i framtiden. Nu måste jag bara försöka förstå, att jag har ett krossat hjärta att ta hand om.
Kommentarer
Trackback
