Tankar, mitt under julen!
Då var julafton över, som har varit super. Trots det hamnade jag ändå i en massa djupa tankebanor. Eller hur man ska uttrycka det. Satt och tänkte tillbaka på tiden för drygt två år sedan. Jag hade precis börjat tvåan på gymnasiet. Jag var fruktansvärt glad och lycklig och skrattade hela tiden (vilket hade sin anledning), jag visste vart alla mina vänner stod och allt var bara bra. Jag säger inte att allt är dåligt nu, men tiden just då var nästan helt perfekt. Hade en "ynka" detalj varit annorlunda hade allt verkligen varit perfekt. Jag önskar att det var så nu också. Jag vill ha den där lyckliga känsla då allt bara känns fint, jag vill ha mina närmsta vänner omkring mig, så nära som möjligt.
Som sagt, tycker jag inte att allt är dåligt nu. Det är bra, helt enkelt, trots att det finns saker som ger mig en oerhörd ångest, saker som nästan var självklara för drygt två år sedan. Det finns saker som jag tänkte på jämt då, som jag idag gör allt för att inte tänka på. Låter kanske ologiskt, men det är just för att vissa saker ifråga bara bör glömmas bort, eftersom jag idag vet att de aldrig kommer att bli självklara. Är det kanske den insikten som gör att jag helt enkelt inte kan känna den där underbara känslan? Är det därför jag hamnar i dessa känslosvackor och är det därför jag ibland känner mig smådeppig? Egentligen vet jag inte varför jag ställer dessa frågor. Jag vet svaret. Jag vet att det mesta beror på just allt det där. Och jag hatar att det ska vara så, hatar. Ibland när jag ser andra som har det där blir jag så fruktansvärt avundsjuk att jag egentligen bara vill låsa in mig någonstans. Samtidigt är jag glad för deras skull. Hur skulle jag inte kunna vara det, när jag vet hur mycket det betyder?
Usch. Jag svammlar och tänker som en idiot. Men vad ska man göra? Vart ska man göra av alla påträngande tankar och känslor som ibland bara svämmar över en? Jag vill ibland bara kunna stänga av. Det lyckas ibland, hur vet jag dock inte, det enda jag vet att är att jag bör njuta, för rätt vad det är kommer det tillbaka igen som om en stol kastades i huvudet på en. Precis som det gjort nu. Jag undrar dock om det inte är ett helt möbelset som kommit farandes denna gång, vilket i och för sig inte är första gången. Jag borde väl vara van.
Som sagt, tycker jag inte att allt är dåligt nu. Det är bra, helt enkelt, trots att det finns saker som ger mig en oerhörd ångest, saker som nästan var självklara för drygt två år sedan. Det finns saker som jag tänkte på jämt då, som jag idag gör allt för att inte tänka på. Låter kanske ologiskt, men det är just för att vissa saker ifråga bara bör glömmas bort, eftersom jag idag vet att de aldrig kommer att bli självklara. Är det kanske den insikten som gör att jag helt enkelt inte kan känna den där underbara känslan? Är det därför jag hamnar i dessa känslosvackor och är det därför jag ibland känner mig smådeppig? Egentligen vet jag inte varför jag ställer dessa frågor. Jag vet svaret. Jag vet att det mesta beror på just allt det där. Och jag hatar att det ska vara så, hatar. Ibland när jag ser andra som har det där blir jag så fruktansvärt avundsjuk att jag egentligen bara vill låsa in mig någonstans. Samtidigt är jag glad för deras skull. Hur skulle jag inte kunna vara det, när jag vet hur mycket det betyder?
Usch. Jag svammlar och tänker som en idiot. Men vad ska man göra? Vart ska man göra av alla påträngande tankar och känslor som ibland bara svämmar över en? Jag vill ibland bara kunna stänga av. Det lyckas ibland, hur vet jag dock inte, det enda jag vet att är att jag bör njuta, för rätt vad det är kommer det tillbaka igen som om en stol kastades i huvudet på en. Precis som det gjort nu. Jag undrar dock om det inte är ett helt möbelset som kommit farandes denna gång, vilket i och för sig inte är första gången. Jag borde väl vara van.
Kommentarer
Postat av: Kim
Jag känner igen mig precis! Jag saknar också när allt kändes så lätt. Och precis som du skriver så är det ju inte dåligt nu, men man hamnar ändå i down-perioder liksom och för mig känns det som att jag befunnit mig i en sån period alltför länge nu.
Trackback
