sympathyforme

Jag längtar så dant till slutet av maj månad, då det mesta lär vara över. Med det menar jag allt som har med skolan att göra, vad jag ska göra efter och en massa andra saker jag inte orkar ta upp här i bloggen. Det är bara för mycket, just nu. Alltför mycket! Tankarna snurrar i hjärnan som en karusell som fått flipp, vilket jag antar är orsaken till min ständigt återkommande magkatarr. Det är så irriterande. För vissa saker känns bara så bra, jag är väldigt glad för övrigt och har trots allt mycket roligt att se fram emot också. Jag kan liksom inte bestämma mig för om jag ska vara deppig och förvirrad eller glad och förväntansnfull. Dock så är det senare alternativet mer lockande. Så mitt tillstånd utåt är på det sättet, vilket nog gör att jag inte bryter ihop totalt.

Jag har dessutom börjat sakna fotbollen. Jag saknar att vara tränare. Att åka på träningarna var tidigare ett sätt för mig att stänga av allt annat för ett tag. Ofta när jag var stressad eller nedstämd eller sur eller vad det nu kunde vara och jag absolut inte hade någon dirket lust till att se tolvåriga barn sparka på en fotboll, så var trots allt alla mina jobbiga känslor inte fullt så jobbiga längre efteråt. Kan låta konstigt, men så var det. Förmodligen sparkade de iväg mina äckel-känslor samtidigt som de sparkade på bollen (hehe, jag är så rolig...). Någon dag när jag har tid, så ska jag dra dit och hälsa på dem. Det ser jag fram emot.

Till dess får jag försöka hitta något annat som kan hålla humöret uppe och stressen nere. Förslag kan lämnas som kommentarer här på bloggen.