sympathyforme

Jag ber om ursäkt för mitt obefintliga bloggande. Jag har knappt varit hemma och nu när jag väl är det har jag inte lust att blogga om det som jag "borde" blogga om. Det kommer när humöret har återvänt.

Har inte många gånger varit med om att något gjort såhär ont. Jag saknar dig och hatar att inte veta när nästa gång blir när du och jag träffas. Om det ens sker. Jag gör allt för att inte tänka på det, förnekar för mig själv hur allt ligger till, för att inte bli deppig. Jag har lyckats ett tag. Men nu återvänder allt igen och det känns som ett slag i magen. Som att jag inte kan andas. Jag hatar att du har en speciell plats hos mig, i alla fall när det är såhär. Jag vill få dig att flytta, men ändå inte. Jag borde få dig att försvinna men det är lika mycket omöjligt som det är emot mina känslor. Det gör så ont, och jag vill aldrig uppleva det igen.