sympathyforme

Nu, såhär efteråt är det som att allt bara var en dröm. Du var det. En dröm man vaknade alldeles för tidigt ifrån. Jag skulle göra allt för att få somna igen och verkligen ta vara på drömmen Våga göra mer än vad jag gjorde.

Jag vet inte om allt är försent, om det fortfarande finns en chans och om isåfall jag kan ta den. Jag vill så gärna. Det är få saker som jag fäst mig vid som detta, vid dig.

Jag kan borde släppa taget, men jag varken vill eller kan. Det är svårt. För tanken på hur det skulle kunna vara stoppar en.

Kommer jag någonsin komma ur allt? Kommer jag någonsin kunna tänka på dig utan att bli helt varm? Kommer jag kunna sluta tänka på dig?

Det känns inte så. Men det märks.

Vissa drömmar önskar man varade för evigt, och att de också blev till verklighet.

Ingen fattar någonting. Ingen behöver fatta någonting.