Saknaden börjar komma igång...
Imorgon ska jag åka in till Vimmerby. Jag ska cykla och åka buss in, precis som om det vore vilken vanlig skoldag sim helst. På bussen kommer det att sitta samma människor och känslan kommer att vara densamma. Det är inte förrän bussen anländer till Vimmerby det kommer att ändras. Jag kommer inte att gå av vid skolan, utan sitta kvar och fortsätta vidare till nästa hållplats. Det kommer att kännas fruktansvärt hemskt. Så hemskt att jag nästan funderar på att hoppa av där i alla fall och dra till den kära baracken och se ifall någon rolig lärare är där. Jag låter som världens fjant men, jag bryr mig inte. Jag antar att jag är en fjant, helt enkelt.
Det grämer mig att jag aldrig mer kommer att gå av bussen i Vimmerby för att det är skola som gäller, det grämer mig att jag aldrig mer kommer att sitta på en tråkig lektion där längst bak i klassrummet och asgarva åt allt med mina vänner, det grämer mig att *** ****** *** ****** *** ** *** ******** *** ****** *** (hemlig! den som listar ut vad det står får en klubba) och det grämer mig att aldrig mer vara en del av en sådan klass igen. Det grämer mig verkligen att gymnasietiden är över.
Just nu sitter jag i min säng iklädd pyjamas. Men när jag förut stod och borstade tänderna, ännu inte ombytt, slog det mig att jag bar samma kläder som jag hade samma dag som jag började ettan. Det är kläder som idag använder till vardags. Jag började tänka tillbaka på den dagen. Hur pirrig jag var, hur glad jag var att få slippa äckel-högstadiet och hur bra det kändes att hamna på en utbildning där mina intressen skulle läras ut. Det känns helknasigt att tänka tillbaka på det, att det faktiskt är snart tre år sedan när det känns som det var för en månad sedan. Jag förstår inte alls hur tiden har kunnat springa iväg på det sättet. Har då aldrig varit med om att tre år kunnat gå så fort. Det är konstigt. I fredags fick vi alla i klassen varsin skiva med en massa bilder på från hela gymnasietiden. Det är det enda beviset på att det faktiskt gått tre år, för fyhundan vad man har förändrats (tack och lov!!!).
Det blev, som ni kanske kan tänka er, en del tårar i fredags. Men det var oundvikligt när ens mentor stod där och började gråta hon också. Jag var dessutom inte ensam i klassen. Precis innan vi skulle dra ut till paraden och vidare till utspringet, gav vi alla våra lärare varsin och kram och sa ett sista ord. Bland annat intygade min mentor om att hon aldrig skulle glömma när jag spelade upp Lars låt "Normal" för klassen, min svensklärare utbrast "men lilla vän" när hon såg mina tårar och en av mina yrkeslärare sa "Ja då ser vi dig som stand-upkomiker om några år då. När du syns på teven sedan så ska jag säga 'henne känner jag!'" eller något liknande.
Nu är det bäst jag slutar skriva innan tårarna börjar rinna igen. Hörs imorgon!
Det grämer mig att jag aldrig mer kommer att gå av bussen i Vimmerby för att det är skola som gäller, det grämer mig att jag aldrig mer kommer att sitta på en tråkig lektion där längst bak i klassrummet och asgarva åt allt med mina vänner, det grämer mig att *** ****** *** ****** *** ** *** ******** *** ****** *** (hemlig! den som listar ut vad det står får en klubba) och det grämer mig att aldrig mer vara en del av en sådan klass igen. Det grämer mig verkligen att gymnasietiden är över.
Just nu sitter jag i min säng iklädd pyjamas. Men när jag förut stod och borstade tänderna, ännu inte ombytt, slog det mig att jag bar samma kläder som jag hade samma dag som jag började ettan. Det är kläder som idag använder till vardags. Jag började tänka tillbaka på den dagen. Hur pirrig jag var, hur glad jag var att få slippa äckel-högstadiet och hur bra det kändes att hamna på en utbildning där mina intressen skulle läras ut. Det känns helknasigt att tänka tillbaka på det, att det faktiskt är snart tre år sedan när det känns som det var för en månad sedan. Jag förstår inte alls hur tiden har kunnat springa iväg på det sättet. Har då aldrig varit med om att tre år kunnat gå så fort. Det är konstigt. I fredags fick vi alla i klassen varsin skiva med en massa bilder på från hela gymnasietiden. Det är det enda beviset på att det faktiskt gått tre år, för fyhundan vad man har förändrats (tack och lov!!!).
Det blev, som ni kanske kan tänka er, en del tårar i fredags. Men det var oundvikligt när ens mentor stod där och började gråta hon också. Jag var dessutom inte ensam i klassen. Precis innan vi skulle dra ut till paraden och vidare till utspringet, gav vi alla våra lärare varsin och kram och sa ett sista ord. Bland annat intygade min mentor om att hon aldrig skulle glömma när jag spelade upp Lars låt "Normal" för klassen, min svensklärare utbrast "men lilla vän" när hon såg mina tårar och en av mina yrkeslärare sa "Ja då ser vi dig som stand-upkomiker om några år då. När du syns på teven sedan så ska jag säga 'henne känner jag!'" eller något liknande.
Nu är det bäst jag slutar skriva innan tårarna börjar rinna igen. Hörs imorgon!
Kommentarer
Trackback
