sympathyforme

Just nu sitter jag i soffan i vardagsrummet, med VH1 i bakgrunden och huvudet fyllt av tankar. Jag undrar om jag någonsin blir fri från all smärta i magen, om min hunger blir så stark att jag faktiskt kommer att orka resa mig från soffan och spatsera in i köket, om jag kommer att klara av att eventuellt bo i en studentkorridor, om jag kommer vara halvt pank hela sommaren, vart herrans namn kattungarna kan befinna sig, om Mike gifte sig med (hoppas!!!!) Susan igen till slut, ifall det finns en chans att glömma dig, om det någonsin blir en varm sommar och när vi nästa gång kommer att ha kräftsoppa här hemma, jag börjar bli rejält sugen på det.

Låter förvirrande, eller hur? Det är det också. Jag har så mycket tankar just nu så jag skulle kunna tänka sönder mina hjärnceller, utan att några nya ens skulle VÅGA komma fram. Det enda svaret jag kan ge mina tankar är att jag i alla fall kommer fortsätta ha ont i magen om jag inte slutar tänka. Dessutom är mina tabletter slut som jag tog för magen, och jag har förbrukat recepetet två gånger, vilket var maximum. Dags att besöka sjukan? Jag tror så.

Jag försöker dock tänka framåt och positivt. Jag börjar snart ett nytt liv, typ, och jag hoppas på en liten förbättring och har en och annan förhoppning på att jag även ska kunna gå vidare från en massa skit. Men, som min lärare så klokt sa, två dagar innan studenten, det spelar ingen roll hur långt man flyttar, man förblir ändå samma person. Eller något liknande. Visst är det så, men ibland behöver man även en nystart. Med ny miljö och nya människor. Det är vad jag behöver, trots att jag kommer sakna det gamla något enormt. Men jag behöver nog det nya för att kunna gå vidare från det gamla, eller hur man nu ska uttrycka sig.

Jag känner att det blev en del svammel nu. Men vad ska man göra när tankarna snurrar omkring som världens orkan? Skriva av sig, och det är, som ni kanske ser, precis vad jag gör.