sympathyforme

Så fort en nära vän till mig mår dåligt av en större eller mindre grej, blir jag fruktansvärt orolig och smått panikslagen. Jag avskyr det, jag avskyr det nästan mer än när jag själv mår dåligt. Jag vill hjälpa så mycket, ibland kanske för mycket. Har en oerhörd tendens att överreagera.

Jag läste en gång, tror det var i en psykologibok från då jag läste den kursen, att människor ofta gör saker åt andra för att själv få något tilbaka. Det låter oerhört själviskt. Tänk om det är därför jag beter mig som jag gör? Jag kanske helt enkelt är väldigt självisk och bara vill att andra ska lyssna på mig sedan. Dock tycker jag inte riktigt om att göra det, att klaga om hur dåligt allt är i mitt liv hos andra, eftersom det är då jag känner mig sjävisk.

Det är konstigt det där. Man bryr ju sig bara. man bryr ju sig om sina vänner. De är oerhört viktiga, jag vet inte vad jag skulle göra utan dem. Jag älskar till exempel att skratta ihjäl mig med dem genom lektionerna i skolan, jag älskar att umgås med vännerna som även är mina kusiner på fritiden och göra galna saker, jag älskar att prata och diskutera allt som är bra och dåligt med de som bor långt borta över msn. Jag älskar dem helt enkelt, och det är därför jag blir frustrerad och orolig ibland. Jag skiter i vad psykologiboken säger, jag gör det för att jag bryr mig och inget annat.