sympathyforme

Innan jag gräver ner mig i mitt projektarbete, så ska jag berätta en glädjande nyhet. Eller ja, den är glädjande för mig, sedan hur ni finner den är upp till er.

Det är nämligen så, tro det eller ej, att jag nu VET vad jag vill göra efter studenten. Vet ni hur det känns? Helt, totalt underbart! Jag känner mig så säker också, kvinnlig intuition, ni vet. Haha. Och ja, jag kanske ska berätta, vad det är också. Jag har kommit fram till, att jag vill hjälpa barn och ungdomar som har det svårt. Då menar jag inte med själva studierna, utan mer den sociala biten. Jag vill hjälpa barn och ungdomar som har problem med mobbing, från båda hållen. Jag vill hjälpa de barn och ungdomar som har problem hemma. Ja, allt möjligt. Hur kom jag fram till detta? Jo, för när jag har praktik, på skolorna, är jag inte sådär jätteintresserad av att rätta böcker eller hjälpa barnen med matten. Eller alltså, det är kul att hjälpa dem, men matte och svenska och allt det där är inte min grej. Det jag gör på APU:n är att jag ofta iakttar barnen, om det är någon som har det svårt, med kanske uppförandet eller vad det nu kan vara. Jag försöker förstå varför, vad man kan göra åt det och allt det där. Är det någon som till exempel ofta är arg och vägrar göra allt som läraren säger, försöker jag se bakom all ilska. Jag försöker plocka fram allt bra hos den personen istället och suckar läraren eller ledaren åt situtionen så försöker jag le mot barnet istället och prata med barnet.

Det känns så himla rätt, som att det är jag, typ. Det enda som jag behöver hjälp med nu är vad för program på universitet jag bör gå. Jag hittade något igår som kanske kan passa, en utbildning i Växjö. Men jag ska prata med Syv, och se vad hon säger. Jag bör ta reda på vad det är för intagningspoäng som gäller också. Men det löser sig, det gör det alltid.

Nu ska jag arbeta med mitt projektarbete. Det kommer gå bra, för nu är jag glad!