sympathyforme

Just nu har jag så mycket tankar, som bara måste ut. Det är bara att läsa eller dra.

Satt och läste gamla blogginlägg från en tidigare blogg jag haft. Den utspelade sig från tiden för ett år sedan, alltså mellan perioden januari - juni. Under månaderna mars och april, var jag tydligen fullt uppe i alla skolarbeten och läxor, precis som jag är nu. Det är väldigt mycket just nu, men genom att läsa de där gamla blogginläggen insåg jag, att det alltid är så. Det är inte ett dugg konstigt att jag är väldigt stressad just nu, det bara är så. Kändes skönt att läsa, en bekräftelse på att det är normalt. Frågan är bara hur jag ska orka med allt, det är projektarbete, filmanalyser, prov, inlämningar och jag vet inte allt. Jag funderar på att bara ta en helg nu och plugga järnet så jag blir av med allt, det vore helt underbart att få allt gjort! Men, när ska den helgen bli? Jag kanske ska vara med Helen nu i helgen, nästa helg är det Silverpokalen (en grej med skolan) och ja... sedan är man ganska långt fram tiden, för långt fram. Det är problematiskt, detta. Men det löser sig, det gör det alltid. Förra året var jag grymt nervös över mitt betyg i Matematik B, jag var livrädd över att inte bli godkänd, för jag förstod inte ett skit av det vi gjorde. Jag är ganska stolt över att jag ens klarade den där kursen, jag menar, jag tänker på alla mina små "utbrott" jag hade på mina lektioner. Jag sa till min lärare att talen i boken inte gillade mig, och att jag inte gillade dem och att hela boken var dum. Haha, jag kommer ihåg att han då visade mig några telefonnummer på baksidan av boken som går till de som gjort boken. Han sa att jag kunde ringa till dem och klaga. Synd att jag glömde det. Men jag var väl så glad när jag skulle lämna ifrån mig boken att det helt enkelt föll ur. Och helt ärligt, jag tror inte de människorna skulle velat prata med mig i alla fall, så mycket negativt jag hade att säga! Men, men. Jag klarade kursen i alla fall, nätt och jämt, och förhoppningsvis löser jag allt annat detta år också, trots att jag inte har några IG-varningar, men ändå... saker ska ändå lösas.

Sedan är det då detta eviga ältande om vad jag ska göra i höst. Tack och lov har jag, som ni kanske förstått, bestämt mig. Jag vill bli socialpedagog! För er som inte vet, jag förväntar mig inte att ni ska det, för jag hade inte hört talas om det så mycket innan själv, ska jag informera vad det är. Det är ett ganska så brett jobb, som innebär att stödja barn, ungdomar eller vuxna i olika situationer. För min del är jag mest inriktad på barn och ungdomar. Man kan bland annat jobba på en skola, där man kan motivera skoltrötta elever, motverka mobbning, hantera konflikter och sådant där. Man kan även vara kontaktperson för en eller flera personer. Och så verkar det skitroligt! Precis vad jag vill! Frågan är bara vad för utbildning jag ska gå. Högskola? KY? Folkhögskola? Jag är inte hundra på att jag kommer in på högskoleutbildningen för socialpedagogik, därför ångrar jag något att jag inte gör högskoleprovet. Men, jag har en reservplan! Skulle det skita sig totalt ska jag nog läsa någon kurs bara till hösten, och även göra högskoleprovet och sedan göra ett nytt försök till våren. Det känns i alla fall helt underbart att äntligen veta, och allt detta löser sig säkert till slut.

Sommarjobb ska jag söka också! Håller på att knåpa ihop ett CV för att söka till guide/receptionist på Astrid Lingrens Näs. Det finns för övrigt dåligt med sommarjobb i Vimmerby, så jag hoppas jag kan få detta, eller att något annat dyker upp. Men, detta löser sig säkert det också!

Vad mer vad jag tänkte på? Jo, en massa saker. Bara att jag inte vill hälla ut precis allt från min hjärna i bloggen. På tal om "allt från min hjärna"... Jag var hemma idag på grund av att min förkylning inte vill släppa, och så glodde jag på Oprah's. Det handlade om, vad jag tror, medicinska mysterium, eller något liknande. Handlade bland annat om en tolvåring som var cirka 221 centimeter lång och en kvinna som var 99 centimeter lång, och så var det om en annan kvinna... Herregud. Hennes hjärna var lite halvknasig, vilket gjorde att hon mindes allt vad hon har gjort varenda dag från år 1980! Helt makalöst!!! Tänk er själva så jobbigt... För vissa dagar vill man bara glömma, right? En del dagar är lika med pyton, liksom. Stackars människa... Det var inte meningen att jag skulle ta upp det där, men det vore slöseri med tid ifall jag tog bort det. Eller, vad säger ni? Hehe. Anyway, jag vill inte hälla ut hela mitt liv i bloggen, nej, trots att jag ibland (som nu) har lust till det. Aja.

Trots, allt detta, trots att jag tänker sönder min hjärna med en massa skit, mår jag ändå bra, av någon sjuk anledning. Jag är väldigt glad och känner glädje - för jag vet inte vad. Det känns i alla fall underbart bra. Jag har precis läst lite ur boken "Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra?", där det bland annat handlar om hur man kan välja att vara lycklig, genom att lära sig att tänka positivt. För tänker man positivt, då blir man lycklig. Så är det. Jag tror jag har börjat lära mig det, jag började rejält med det i höstas, att försöka vara positiv, och det har jag lyckats med. Jag har liksom blivit "van" vid att tänka på det sättet och vara så. Jag skulle lätt kunna vara deprimerad just nu, men jag väljer att inte vara det. Ser ni inte också, att i de tre första styckena, att jag har skrivit: "det löser sig"? Det är positivt. POSITIVITET ÄR BRA!

Ja. Ett sjukt mixat inlägg detta. Inte någon vidare röd tråd, men det gör inget. Inlägget behöver inte vara skitdåligt för det ;)