Lantis - no way!
Min mormor, morfar, farmor och farfar har precis varit här på fika och nu är de iväg för att titta på den nya skogsvägen här, eller något. Jag känner inte för det och ser heller inte det roliga i att titta på en väg i skogen som grusats till en "vanlig" väg.
Vi bor alla här på landet och alla utom jag verkar vara dödligt intresserade av hur vädret kommer bli till sommaren och hur höskörden därmed kommer att bli, vad för mopedsorter det finns, vilka bilmärken som är bra och vad konstgödsling kostar. När de sitter vid fikabordet och diskuterar allt detta känner jag mig vilsen och fruktansvärt uttråkad. Mamma har någon gång frågat vad för sorts lanttjej jag är egentligen, och svaret på den frågan är nog att jag helt enkelt inte är någon lantmänniska. Det enda här som har intresserat mig och som jag gillat är katterna. Det säger kanske en del, jag vet inte.
Vad exakt detta beror på vet jag inte. Av mina kära vänner Helen och Emelie är jag den som bor "mest" på landet, ändå är jag den som "beter" mig minst som det. Jag menar självklart inte att alla som bor på landet är på ett visst sätt, men jag har fått höra det, att jag inte är någon natur - skogs - och lantmänniska, trots att jag bor så pass öde som jag faktiskt gör. När vi i vår klass har varit ute och haft oss i skogen är jag en av dem som haft mest ångest för att inte ha några moderna bekvämligheter och att ligga ut i ett vindskydd över natten, jag var en av dem som var absolut mest skrämd till vettet när vi paddlade kanot och jag är den av oss tre vänner som trivs bäst i storstäderna.
Jag kanske helt enkelt är så trött på att bo helt ute på landet mitt ute i ingenstans? Jag har kanske blivit avskräckt och istället för att älska det lugna landet har en längtan till det hektiska storstadslivet utvecklats? Jag vet inte. Men någon lanttjej blir jag då aldrig.
