sympathyforme

Jag har så mycket skit som jag bara skulle vilja skriva om här i bloggen. Skit som skulle vara så skönt att bara få ur sig. Men det går inte. Jag kan inte (KAN, KAN DU, skulle Victor sagt om han läste detta) skriva det hur mycket jag än vill. Det fungerar inte så. Det gör bara inte det. Ändå är jag så nära till att göra det... för jag orkar inte älta det mer. Egentligen är det inte bloggen som ska få höra det... utan en person. Usch, nu säger jag alltför mycket. Men ibland har jag bara världens lust att säga det rakt ut. Ibland känns det som att jag verkligen måste det, för att kunna gå vidare och för att kunna slippa alla förbannade jobbiga känslor som väller över gång på gång på gång på gång. Men vad gör man när det finns något i en som totaltförbjuder en? Och vad gör man när del delen blir allt mindre för varje dag som går? Jag vet inte. Jag vet ingenting längre. Det är bara förvirrande alltihopa och jag önskar så mycket att det inte var så. Men livet är komplicerat, det bara är så. Det ska nog vara så, förmodligen vore det inget liv om det inte var komplicerat, eller? Meningen med livet är kanske att det ska vara komplicerat och uppgiften är att lösa alla komplicerade grejer för att kunna gå vidare till nästa. Är det så? Om det verkligen är så, är det kanske meningen att jag ska säga allt det där? Inte till bloggn, utan till den människan. kanske detta komplicerade skit skulle lösa sig då, så att jag kan gå vidare och finna annat att ta itu med? Tankarna flödar. Jag tänker som en idiot. Men tänk om det är så? Tänk om det verkligen är så! Detta är nog något av det mest komplicerade jag varit med om, så kanske nästa blir lättare, bara jag kommer dit? Ljuva tanke. Jag vet dock inte om jag kan, men jag måste kanske. Jag måste hitta rätt tillfälle. Eller nej... gah, jag kan inte bestämma mig såhär! Sker det så sker det. Det märks hur det blir. Jag har dock en känsla av att det blir när jag minst anar det, i så fall. Men det märks. Snart kanske det är över och jag ber om ursäkt för att jag inte använt styckeindelning i detta inlägg. Men tankarna flög på och jag kunde inte förmå mig själv att trycka på enter. Ni får helt enkelt stå ut med detta minst sagt förvirrande blogginlägg. En svensklärare skulle säkerligen hacka sig in på mitt konto och ändra allt. Skitsamma. JAg har fått ur mig lite, utan att säga alltför mycket ändå.