sympathyforme

Det här med kärlek. Det är så underligt. Varför får vissa alltid uppleva det som något olyckligt medan andra får sitta och mysa i soffan dygnet runt? Hur kommer det sig att vissa fortsätter ha tron på kärleken trots ständiga motgångar medan andra tappar hoppet om det ganska så snart? Kärleken är så underlig, den gör oss underliga.

Jag har tänkt på detta i flera månader nu, och jag har varit rädd för att skriva detta inlägg. Rädd för att folk ska tycka att jag är en liten fjant som tror sig kommer finna kärleken på samma sätt som de gör i de här romantiska komedierna som ”Notting Hill”, som tror att jag en dag ska vakna upp som en karaktär spelad av Julia Roberts och den dagen finna "the one". Eller för att folk ska tro att jag är en som sitter och gråter varje dag för att jag inte har någon pojkvän och som bara vill kasta sten på de par som sitter och myser någonstans. Inte för att det inte kan vara deprimerande, för det kan det vara, men det är inte så att jag ligger och tjuter för det varje dag. Vitsen med detta inlägg är för att få göra mig av med lite överskottstankar och kanske även väcka en tanke hos någon. Det är allt.

Jag skulle kalla mig en sådan som upplevt kärlek väldigt starkt, men som aldrig gjort det lyckligt. Inte till 100 procent i alla fall. Jag är alltså en sådan som har väldigt otur i kärlek. Det skulle självklart kunna vända, vem vet vem jag träffar när jag äter chokladmunk med Sanna på McDonalds imorgon? Nu är det inte så att jag gråter för det, gråter jag är det för att jag helt enkelt inte fått de känslor besvarade av någon som jag gillat (okej, gillar) väldigt mycket. För det har hänt. Det hände för några månader sedan och jag har ännu inte kommit över det, trots att jag kämpar varje dag emot det och har kommit, om jag får säga det själv, en bra bit på vägen (nu är det extremt pinsamt om han läser detta, om nu denna människa läser min blogg, vilket jag inte tror, men ifall att; HEJ!). Jag längtar efter den dag då jag har kunnat lämna allt detta bakom mig, jag kommer känna mig fri då. För det handlar inte om att jag är rädd för att vara ensam (okej, inte för att jag vill vara det hela livet), det är bara jobbigt med tanken på att det kunde varit annorlunda.

För två veckor sedan när jag och Helen partade här i Kalmar och vi hade vår helvetes-färd hem genom staden hade båda fått i sig lite och var lite smått berusade. Av någon anledning började jag snacka om att jag har en sådan otur i kärlek. Jag började även måla upp scenarion om hur jag skulle se alla mina vänner och släktingar gifta sig medan jag satt själv och log snällt längst bak i kyrkan, men innerst inne var väldigt olycklig för att jag var ensam. Jag tillade dock att jag inte alls var ledsen över detta, utan hade accepterat läget och nästan förberedde mig på att det kommer bli på det sättet. Som sagt, jag var lite berusad så jag var nog en aning dramatisk. Självklart tror jag inte på fullt allvar att det kommer att bli så, även om ni måste erkänna att det vore oerhört komiskt om jag satt längst bak i kyrkan, fortfarande singel och såg mina syskonbarn gifta sig.

Precis som jag har skrivit tidigare, är jag inte den mest lyckosamma när det gäller detta. Det betyder dock inte att jag gett upp hoppet helt, trots att det inte känns som att ”the one” kommer att dyka upp.  Jag känner mer; händer det så händer det. Hur det än blir, kommer det att bli bra. Jag har hört folk säga att de absolut inte tror på att kärlek finns, att det endast existerar i filmer och att det förmodligen bara är de karaktärerna som är spelade av Hugh Grant som alltid har tur i kärlek, vilken tjej han än träffar på (okej, det sista var min tanke) . Tittar man dock på ”Ensam mamma söker”, och ja, jag är så hemsk att jag glor på det programmet, hör man varenda kille säga efter att de blivit dissad av mammorna att de fortfarande tror på kärleken och att de absolut inte kommer ge upp hoppet trots att de verkade stenförälskade i någon av mammorna. Fint att vissa kan vara så.

Hur som helst, kärleken är underlig och verkligen inte rättvis. Jag tror dock att man som singel inte ska lägga ner för mycket energi på att tänka på detta (som jag uppenbarligen har gjort) utan ligga lågt och ta det som det kommer. För det tänker jag göra. Blir man sårad är det förmodligen inte mycket mer att göra än att försöka gå vidare, trots att det är bland det svåraste som finns. Förhoppningsvis kommer alla någon gång få uppleva den där totala lyckan, även om det inte blir i sann Hugh Grant – eller Julia Roberths-anda, förmodligen blir det bättre än så.