sympathyforme

Jag har alltid varit väldigt smal. Och jag har aldrig gjort något för att hålla det. Jag har aldrig riktigt funderat över sådant, jag har kanske haft mina stunder då jag önskat att jag haft mer fett på mig, men de stunderna har ofta seglat iväg ganska så snabbt. Jag har aldrig funderat eller haft ångest för sådant jag ätit, utan har alltid stoppat i mig det jag vill. Jag är ganska kräsen när det gäller mat, men när det är något jag tycker om kan jag äta hur mycket som helst typ. Nu när jag bor själv och allt också kan jag alltid äta den maten jag vill och tycker om, vilket resulterar i ganska mycket ätande. Jag kan smälla i mig två paket nudlar till lunch, en stor middag bestående av några lövbiffar och massa potatiskroketter med en fet bearniesås, sedan en massa mellanmål som kan bestå av det mesta; mackor, popcorn, ägg, chips, glass. Jag går dock inte upp i vikt, vad jag än äter. Konstigt, enligt många som faktiskt förstår att jag äter väldigt mycket. De tycker att jag har en förjävla bra förbränning (eller vad det nu heter).

Igår när jag läste det senaste numret av SOLO, kunde jag konstatera att jag hela tiden gått efter en diet, självklart helt omedvetet, som kallas McKenna-metoden, som går ut på att äta det man vill. Enligt den metoden ska man alltid äta när man är hungrig och alltid äta det man är sugen på, vare sig det handlar om en McDonalds-meny eller fisk och potatis. Man ska helt enkelt inte bry sig så mycket, det enda man egentligen bör vara försiktig med är att inte äta när man är mätt. Enligt människan som "kom på" den här dieten, är det därför smala människor som äter vad de vill, håller sig smala. De har inte den här ångesten eller alla dessa tankar om vad de bör och ska äta. De har lärt sig att följa sin kropps signaler och äta det kroppen säger till om.

Ganska coolt eller hur? Så people, ÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄT!