sympathyforme

Idag var det första gången någonsin jag cyklade till skolan. Jag har tidigare åkt buss i och med att jag haft busskort, men nu när det är förbrukat tog jag på mig mina stickade vantar från farmor och drog mössan långt över huvudet och satte mig på cykeln och drog iväg. Det gick finfint.

När skolan var slut skulle jag ner till stan för att handla en tröja på New Yorker till min brorsa. Han var här för två veckor sedan och köpte en där, och ville nu ha en likadan till fast i en annan färg. Jag parkerade min cykel vid en cykelparkering, låste den och gick sedan iväg. Det var kallt och det blåste. Som bara den. Därför gick jag under min färd genom en massa affärer för att inte frysa ihjäl på vägen till New Yorker. Det gjorde att min tripp på stan tog längre tid än vad den hade kunnat, för det var ganska svårt att undvika att INTE kolla på någonting i affärerna och att INTE gå in i en intressant affär. Till slut hamnade jag dock på New Yorker, köpte tröjan och gick sedan tillbaka (så fort jag ännu en gång kommit igenom alla affärer) till cykelparkeringen.

Det första jag fick syn på var en cykelkorg som låg marken några meter bort från där min cykel hade parkerats. Det har alltså blåst en del, tänkte jag, och hoppades att den sate som fått sin cykelkorg ivägblåst skulle hinna tillbaka innan den kommit längre än några meter från parkeringen. När jag sedan tittade lite noggrannare på alla cyklar, såg jag inte min cykel stå där. Den låg ner. Och över den låg en ful, illgrön cykel, och min cykel låg över en annan, som låg över en annan och så vidare och så vidare. You get the point, dominoeffektten. Jag svor tyst för mig själv och när jag gått fram till katastrofen kunde jag också konstatera att cykelkorgen som låg några meter bort var min egen. Jag svor ytterliggare några fula ord för mig själv och började samtidigt försöka reda ut (eller snarare få bort min cykel från alla andra idioters) röran. Jag började med att ställa den gröna cykeln upp vilket innebar en massa problem i och med att stödpelaren (eller vad det nu kallas) var den sämsta genom tiderna vilket gjorde att den inte stod så bra. Det hjälpte heller inget vidare att det blåste ungefär lika mycket som under Gudrunstormen så det hela slutade med att den ramlade ner på min cykel igen. I samma veva blåste min mössa av och landade på en annan cykel. Jag kände mig så glad.

Till slut fick jag dock ordning (hehe) på det hela och lyckades även få fast min korg och hade det inte varit för att en snäll man kom och hjälpte mig med att lyfta undan den gröna cykeln som IGEN blåste på min, hade det fan aldrig gått. Mössan lade jag i väskan och jag gick iväg med cykeln och lämnade en underhållande cykelröra till de andra cyklisterna. Jag vågade inte cykla förrän efter ett tag i och med att jag var rädd för att blåsa bort om jag hade satt mig på cykeln.

När jag kom hem sedan hade jag ruffsigt hår och öronen var kallare än baguetterna jag har i min frys, dock var jag ändå glad för att ha kommit hem utan några som helst problem. Nu tänkte jag ge mig iväg till Netto för att handla popcorn och nudlar. Det blåser fortfarande, så vi får se vad som händer. Mössan lämnar jag nog dock hemma.

Ciao!