sympathyforme

Känslosam dag, men också en otroligt intensiv dag på grund av att jag pluggat som en idiot. Duktig känner jag mig i alla fall. Jag älskar känslan av att ha pluggat hårt och sedan känna mig klar och fri att göra vad som helst. Det är seminarium imorgon som gäller, mitt allra första. Jag hoppas det går bra. Håll tummarna för mig, okej?

Jag har ockå kommit fram till viktiga beslut idag, därav det känslosamma. Nu är jag säker, att gå vidare är det enda rätta. Även om det är smärtsamt är det förmodligen ännu mer smärtsamt att vara kvar där jag är idag. Jag är inte lika rädd för att gå vidare längre, bara lite. Men rädslan försvinner nog, med tiden. Det hoppas jag i alla fall. Jag känner mig lättad, som att någon vänt upp och ner på mig och all skit runnit ut. Det har den nog också, kanske inte allt, men det som låg på toppen, som hela tiden gnagade på mina tankar och hjärta, det mesta av det är borta. Just nu, i alla fall. Och poängen är att jag inte känt såhär sedan jag vet inte när. Det är bra, eller hur?

Tro det eller ej, nu ska jag sova. Klockan är elva snart och det är ett under att jag ens funderar på det. De viktiga besluten fortsätter ramla in, bra blir dem med.

God natt!