sympathyforme

Jo. Nu är det så. Jag ska gå vidare. Ta bort allt, glömma allt, säga upp all kontakt och radera alla drömmerier.

Nej, det kommer inte att vara lätt. Jag kommer säkert inte att klara det. Men jag har bestämt mig. Det måste gå.

Jag mår bara dåligt. Jag gråter för minsta lilla, blir rädd och upprörd och blir aldrig riktigt glad. Du får inte påverka mig så, därför måste jag göra såhär. Sms, meddelanden, allt ska väck. Så är det bara. Mina känslor är ivägen, både för mig själv och för dig. Vem vill ha det så?

Nej, jag är inte normal. Och jo, jag har något fel i skallen. Men jag tror inte kirurgi kan bota det felet, utan det ligger mer åt det psykiska hållet så antingen behöver jag en psykolog eller så får jag försöka fixa bort det själv. Jag svamlar, ja.

Det är dags att gå vidare.